Då vi besökte dig idag, och jag satt på huk vid dig, kom det en stor röd myra upp och satte sig precis under ditt namn.  Som om du väntat på mig och sände upp en hälsning. Jag kände mig välkommen och väldigt nära just då.

 Med en strut fylld med vatten satte jag en ros intill och hjärtat, som jag på alla vis lämnade där i fjol, fick jag putsa för att få tillbaka glansen. Det gick inte helt. Men det ligger där rött och fyllt av kärlek till dig. På alla vis och för alltid.

Medan jag stod där på huk, för att komma närmare dig, för att kunna smeka ditt namn och stenens kanter, fick jag bilden till mig från den gången för näst intill ett år sedan (exakt ett år på lördag). Jag bar dig som barnet i min famn, jag såg framför mig hur jag inte kunde, inte ville släppa ned dig och hur jag genast ville lyfta upp dig igen. Paniken jag kände känns lika starkt idag. Jag kom på mig med att stå just där du var nedgrävd, precis ovanpå. Man blir lurad av stenen. Det kändes så fel att stå på dig. Jag flyttade mina fötter och tänkte tyst förlåt. Varför kan inte stenen stå ovanpå i stället för bakom? Om man vill komma nära, om man vill sätta dit blommor, då måste man stå ovanpå där urnan är nedgrävd.

Ammie fick sig också en pratstund med dig, men du vet ju att även för henne är du med hela tiden. Hon talar med dig var hon än är och ni har er egen kommunikation. Jag är så tacksam, så lycklig, så rik som har henne som vän. Ingen förstår sorgen efter dig så bra som hon. Ingen finns där så mycket för mig som hon. Ingen kan fylla i ord och, till och med redan innan jag själv förstår, veta hur jag känner, så som hon. Hon pratar om dig, utan rädsla för reaktioner, utan att tycka det är jobbigt. Jag är så glad att ni hade er egen relation/kontakt då du var vid liv, så hon lärde känna dig själv. Det ger henne egna minnen som hon i sin tur delar med sig av. Vore det inte för några av dina syskon och Camilla, som pratar om dig med jämna mellanrum, så skulle det vara väldigt tyst om dig nu. Det gör mer ont ibland än själva sorgen, och jag vet att många föräldrar som förlorat barn känner så. Som om du inte fanns. Som om du inte funnits. För även vi som kommit igenom, en bra bit, pratar ju om dig och med dig. Det är som ett nytt sätt att leva MED dig. Att bara stoppa undan, försöka glömma för att slippa ha smärtan, bara tiga och rusa på – det hade jag ALDRIG klarat av. Undrar om NÅGON klarar det, egentligen. I längden… Sen FINNS det de som tänker mycket utan att prata om sorgen/saknaden och som kanske mår bra så. Vi är ju olika på det viset. Hur som helst var jag så tacksam för sällskapet av Ammie uppe hos dig idag vännen. Och det var en väldigt skön stund hos dig; bland vitsippor, fåglar som kvittrade, och en värmande sol - alldeles innan regnet började slå mot jorden. Men då satt vi redan i bilen på väg hem. Vi ses snart igen älskade gubben min. Du förstår – jag saknar dig så grymt mycket!!!

 

Att "skriva ihop" sitt pussel

Publicerat i: Andevärlden, Christian, Döden, Insikter, Skriva en bok, Vänskap Christian, Frågor, Kärlek, Sjukdom, Skriva
Konstigt det där med att skriva. Mår jag riktigt dåligt brukar det inte bli
mycket skrivet. Men även då jag är lite på uppåtgående kan det ta stopp.
Riktigt VAD som sätter stopp vet jag inte. Om jag visste det skulle jag
kunnat avstyra det hindret, många gånger. Hur som helst så mår jag rätt
skapligt just nu. Psykiskt. Även kroppen börjar hämta sig något. Jag
märker verkligen av att kortisolproverna är mycket bättre. Antibiotikan
verkar också göra sitt där det ska. Orken börjar (väldigt sakta men säkert)
återkomma, men jag kan fortfarande inte bära något eller anstränga rygg
och leder/muskler. Följdaktligen står mina 3 stora julkartonger kvar i mitt 
kök, och 2 andra lådor står i sovrummet. Hinner väl bli midsommar innan
de kommer upp till förrådet. Men okej, då är det så då. Jag KAN ju inte
göra något åt det. 
I går tog jag allt i vardagsrummet, förutom mattan som verkligen behöver 
rengöras lite mer på djupet. Kändes skönt att slippa damm flygandes runt
omkring sig. Och KATTHÅR. Förlåt mig Rusken, men det är vidrigt vad
du släpper hår, både från över- och underpälsen. 
På kvällen kom min absolut närmaste vän Ammie och hälsade på. Då hon
varit med om en flyttstäd under dagen här i området så ville hon passa på
och sova över hos mig och bubbla lite. Hon kom ifrån ganska sent så då
hon kom hade jag mat klart och så satte vi oss och åt med "Det okända"
på TV,n. Jättemysigt. Sen blev det prat och skratt, med en och annan tår
där emellan innan vi gjorde oss ordning för natten och lade oss att läsa
på varsitt håll. Är en skön känsla att lägga sig och veta och höra att det 
är någon annan hemma här också. 
 
 
 
Samtalen fortsatte på morgonen. Med henne känner jag en sådan otrolig
känsla, jag kan prata om precis vad som helst med henne, och hon med
mig. Ofta är det hon som tar upp och börjar prata om Christian. Hon har
otroligt mycket tankar och känslor kring honom och hans bortgång. Och
hon är inte det minsta rädd för att jag ska bli ledsen eller bryta ihop, det
viktigaste är att jag får prata om, lufta tankar kring allt det. Hon har också
väldigt väldigt bra troliga förklaringar och svar. Som till exempel så tror hon
verkligen inte att Christian VISSTE något om sina sjukdomar INNAN och
lät bli att säga något till oss. Hon menar att han antagligen kan ha känt
sig annorlunda, men att han lade det hos sig själv; att han tänkte att det
var åldern, hans anlag för depression, att han inte umgicks med jämnåriga
(som han ju påpekade, för att han inte orkade med de yngres takt då det
gällde att festa och hålla igång) osv. Att han kände sig slut, sjuk, deppig 
och kanske orolig för hur det skulle bli. Men INTE att han hade någon svår
och dödlig sjukdom! Ammie sa också till mig att med den enormt nära
kontakt han och jag hade med varandra (alla har inte en sådan närhet mellan
sig som barn/förälder, men vi hade) och att han ringde och delade de allra
känsligaste saker med mig; såsom hans förtvivlan över att inte kunna släppa
tankarna på den stora kärleken, fast hon svek. Att han till och med drömde
om henne så mycket att han inte ville sova. Han grät. Han visste inte hur
han skulle ta sig ur det. Såsom hans samtal flera flera gånger per dag då han
var deprimerad och han ville tala om hur mycket han älskade mig och få 
höra hur mycket jag älskade honom, ville höra hur otroligt stolt jag var över
honom som den människa han blivit. Såsom de gånger han ville prata om
att han inte trodde att han skulle kunna älska någon igen, att han inte skulle
våga lita på någon riktigt och att han också visste att han absolut inte hade
problem med att få en tjej med sig om han ville, men det var inte DET han
menade och ville ha. Han ville ha kärleken, ett förhållande, en familj med
barn, umgänge med andra vuxna, göra så'nt som andra gör. Han hade ju
arbete och lön. Han kunde ringa och säga "Folk tror att bara man har jobb
och lön så ordnar sig resten. HUR kan de vara så dumma att de tror så? Att
de säger så och låtsas som att inget annat är viktigt!" Han ringde ibland och 
pratade om sin oro för någon av alla i hans 2 familjer. Då ville han inte sluta
prata förrän vi kommit på något positivt att säga om det, han ville veta hur
HAN kunde göra något för personen ifråga. 
Ammie menar att med en sådan kontakt borde han i fall han vetat något in-
nan ha brytit ihop och berättat för mig. Och han skulle inte ha frågat mig om
jag trodde att det kunde vara hans barndoms migrän som kommit tillbaka.
Han hade inte kunnat hålla "masken" då. Hon tror så, vi vet inte... 
 
Jag har kommit dithän att jag vågat börja sniffa lite på dagarna kring "då det
hände", "den dagen då ALLT förändrades", "då jag för alltid fick en sorg".
Att Ammie pratar om det så naturligt är en väldigt bra hjälp. Det blir inte
riktigt lika skrämmande och ångestfyllt. Jag märker att det är fruktansvärt
mycket som jag inte minns något av från de dagarna. Inte heller från de
följande veckorna/månaderna. Så idag pratade vi om en del och Ammie sa
att det vore nästan olagligt att hålla allt jag varit med om för mig själv, utan
att jag skulle skriva ned det så andra kan läsa, eller om inte det, så för att
jag själv ska kunna "bygga ihop pusslet". 
Så idag, då hon åkt hem, satte jag mig och laddade åter igen hem ett skrivar-
program som jag använt mig av tidigare på en annan dator och som var mig
till hjälp då. yWriter5Och så satte jag igång...
 
http://www.spacejock.com/yWriter5.html

 
Just nu är jag i Boråstrakten, i november 2013. Jag har kommit fram och är
överlycklig över att se min underbara, älskade lillasyster stå och vänta på
mig på perrongen. Vi åker lyckligt ovetande hem till dem och jag får några
härliga dagar i full fart, innan dagen D, då hela min värld rasade samman...
 

Vem pysslar i köket om kvällarna???

Publicerat i: Andevärlden, Christian Kommunikation, Kök, Spökerier
Jag undrar om han brukade vara mycket i köket och pyssla,
min son, då han bodde här med sin flickvän. Jo, han bodde
faktiskt här för flera år sedan, i exakt samma lägenhet. Det
märkliga är att jag inte kom ihåg det då jag tackade ja till den.
Hade en jobbig tid efter skilsmässa och elände i den vevan, 
så det kan vara en förklaring, samt att han inte bodde här så
länge. Men i vilket fall som helst så hör jag ständiga ljud och
rörelser från köket, helst på sena kvällarna men även annan
tid på dygnet. Han var duktig på att laga mat och jag kan nog
tänka mig att han gick och pysslade i köket på de platser han
bodde. Bredde sig kvällsmackor, plockade undan, och annat
så'nt där man gör i kök. 
Det är flera stycken som talat om för mig att jag har någon 
annan från andevärlden hos mig, just i köket. Min väninna
som går medial utbildning sa att hon var säker på att min
mormor var här, särskilt i köket. Att hon gick och muttrade
lite om att jag rörde till och att det inte såg ut som ett riktigt
kök. Jag har nämligen ingen köksmöbel där inne nu, utan den
har ställts in i rummet och fungerar som både matsalsmöbel, 
pysselmöbel, TV- och datamöbel. Toppen. Till saken hör att
jag ärvt den efter just mormor, så det är klart att hon kanske 
ogillar det hela. Eftersom jag gärna lever med de bortgångnas
saker och kort så antar jag att energierna finns omkring mig
hela tiden, eller kanske det bara är så att jag nånstans önskar
det. I alla fall sa min vän att hon är här och ser om mig. 
En annan person sa tidigare att det är en man som inte riktigt
hör hit utan till gården ovanför, någon som är lite obehaglig
och som inte riktigt förstår var han är, det stämmer inte för
honom men han vet inte hur han ska ta sig härifrån. Det kan
kännas lite obehagligt, men var mer under den första tiden
efter att Christian gått bort. JAG känner inget obehag NU för
vem det än må vara som är här och pysslar. För att det ÄR 
någon, det är jag övertygadd om. Både jag och katten hör det,
ofta. Katten rycker till och stirrar och kan sen ligga och vakta
lite, men går inte dit där ljudet kommer ifrån. Så det är inte
min hörsel det är fel på eller inbillning på något vis. Men den
stora frågan är VEM eller VILKA det är. Därför funderar jag på
utifall Christian brukade gå och pyssla HÄR i köket. Jag har ju
ställt hans sista legitimation (som han hämtade bara 2 månader
innan han gick bort) uppe på min fläkt i köket, just för att han
ska få vara med mig då jag lagar mat. Han älskade min mat och
mat över huvud taget. På samma sätt som jag, hellre god mat
än en massa godis. Ja, hela vår släkt är sådana, vi pratar mat
då vi äter en måltid. Kan prata om mat vi vill ha nästa gång,
eller mat vi åt en gång som vi gillade extra mycket, vem som
ville ha mer mat och kanske till och med vill ha matlåda. Att
göra en god middag var mitt sätt att visa kärlek och omtanke
till exempel på födelsedagar då den firade fick välja mat. Hade
ingen chans att köpa några presenter, men det uppskattades.
Kanske är han med där inne i köket bara för att jag placerat
honom där, i och med legitimationen. Jag hoppas så att det är
så. Ja, mormor får vara med hon också. Nu. 
 
 

Visa fler inlägg