Det är så märkligt det där med intuition. Jag har en väldig förmåga att

"känna" saker på mig, innan det sker eller just då det sker. Hör nog

ihop med flera saker; HSP (high sensitive personality), tarottolkning,

förmåga att känna av hur andra mår osv. 
I förmiddags ringde telefonen men jag hann inte svara. Det var mammas

man som ringde och han brukar passa på och göra det då han är på

hemväg från affären för att kunna prata med mig utan mamma med

vid sidan. Han behver det, kunna gnälla av sig lite och som han säger

få höra en vänlig röst. Men eftersom jag vet att han inte kan prata om

jag ringer upp (för då är han redan hemma) så brukar jag inte ringa upp

utan han få rringa igen då han har tillfälle i stället. Idag kände jag dock

någon form av ångest då jag såg att han ringt, men lugnade mig ändå.

Det dröjde dock inte så lång tid efter förrän det ringde igen, denna gång

var det pappas nummer som syntes. Det gick bara två signaler fram och

jag funderade på varför (det kan ofta vara dålig täckning där i trakterna

så jag trodde han kanske förflyttade sig för att ringa från en bättre plats)

men fick då en riktig ångestkänsla och gråten övermannade mig. Varför?

MEN så fick jag strax därpå ett meddelande från pappas fru där hon

berättade att pappa var på väg med ambulans in akut för hjärtat. Så 

jag antar att det var därifrån mina starka känslor kom. 

 

Pappa var i dåligt skick då jag och Ammie var dit i onsdags och hälsade

på. Väldigt gråblek och svag och liggandes i hammocken som nog är det

bästa de kunnat skaffa sig därute, att vila i för båda två. Jag vet att

pappa är som jag då det gäller att vila ute i naturen, lyssna på djurens

och naturens alla ljud och andas frisk luft. 
Tanken var att vi skulle ut och plocka svamp, jag och Ammie, men 

pappa ville följa med. Med sina kryckor tittade han på oss och frågade

"Är ni med?" På det där refulla viset som han alltid använt för att han

själv inte låtit något stoppa honom, han har alltid varit stolt över att han

kunnat vara så rörlig, stark och snabb. Vi skrattade och svarade att vi

självklart var med (och jag bet ihop och linkade vidare med min fot som

inte alls trivs i platta, hårda skor/stövlar, hahaha). Det dröjde inte långa

biten förrän pappa måste stanna och jag sa åt honom att gå hem igen,

för vi HAR varit där, vi KAN vägen och så vidare. Pappa gjorde något han 

aldrig gjort förut, han sa att han inte kunde gå vidare och vände om.

Inte ens hans stolthet kunde ta honom längre. När vi kom tillbaks var

han gråare än nånsin, han mådde hemskt illa och orkade inte prata där

han låg i hammocken. Det blev också väldigt noga med att hans mobil

skulle bli fixad så han kunde ha den med om han behövde åka in den

dagen. Efter någon timme blev han piggare, orkade vara med och prata

och kunde till och med göra i ordning grillen (men resten fick hans fru göra)

och var och en fick grilla själva. DET är inte likt pappa, servicemänniskan

personifierad. Nog för att man väntat på att den dagen skulle komma,

man är ändå inte beredd. Pappas stolthet och ändå "litenhet" i detta som

han inte har makten att styra över - den känns, starkt...

 

 

Det är väldigt skönt ändå, att inte missa de flesta chanser man får till att

träffas och ge det man kan sådana här gånger. Eller, man borde inte missa

NÅGON gång egentligen. Inte då det handlar om människor man bryr sig om.

Det enda vi kan göra nu är att vänta och se, han kanske har krafter kvar

att åka hem igen om han får, det kanske inte är slut nu, den här gången.

Och då får vi kanske mer tid att umgås, man vet aldrig. Men det finns fler

som vi behöver bry oss om, för oss alla. Innan det är för sent...