Vet inte riktigt vad jag känner, hur jag mår, var jag står just nu. Då
det som vanligt händer mycket omkring mig och de mina, så är det
som att jag ramlar neråt en liten bit igen för varje gång. Tror inte att
jag har någon depression, mer ät att jag inte har krafter och mående
fysiskt. Väldigt irriterande är det. Mina sköldkörtelvärden visar på klar
undermedicinering, vilket naturligtvis ger stor trötthet bland mycket
mycket annat. EN operation brukar ge trötthet efteråt, smärtan och
läketiden efter likaså. Att inte se med ena ögat ger trötthet i opererade
ögat och huvudet. Ja, det finns ju en del anledningar till min trötthet
och handlingsförlamning. Men jag är så in i bomben trött på att vara
trött!!! Att inte kunna/orka ta mig för något så där självklart. Att alltid
vara tvungen att betala med flera dagars extremtrötthet då jag gjort
något utöver det vanliga, om jag varit igång en hel dag, om jag haft
besök eller passat barnbarn. Jag är TRÖTT på det!! Det gör att jag
hamnar efter på alla sätt; kondition, ekonomi, skrivande, pysslande,
besöka pappa eller mamma, göra något jag VILL göra alltså. Jag glömmer
saker, räkningar, överenskommelser och så klart alla namn, händelser,
fakta, vattna blommor och vad jag skulle göra.
Jag hoppas nu att foten blir så pass bra att jag ska kunna gå något så när
utan smärta i den, det räcker nämligen otroligt väl med rygg, höft, bäcken.
I sååå många år har jag fått lov att helt enkelt bita ihop hårt och låtsats
så långt det går, att jag inte har ont. Annars skulle jag ha varit fälld för
länge sedan. När jag får höra från läkare för ta med sjutton ALLT jag fått
hjälp med att "det var riktigt dåligt, du är så ung för detta, förstår att du
haft ont" inser jag att jag verkligen borde sökt och fått hjälp tidigare i
stället för att vara "duktig". Då hade jag antagligen inte vara så slut i kroppen
nu. Nu får jag jobba för att det inte ska fortsätta gå lika fort utför som det
gjort ett tag. Jag är ju bara 53!
Måste kämpa för att få rätt vård för sköldkörteln - där är vi en stooor samling
folk som kämpar tillsammans - för jag har ju aldrig fått någon riktig hjälp med
den sedan de tog bort adenomet och ena halvan. Förut har jag inte vetat
alls hur stor betydelse hormonerna och sköldkörteln har för kroppen. Att
hjärnan får problem med minnet, att det är lättare att få alzheimers, att huden
torkar ut, håret grånar fort - det man inte tappat, svullnader runt mage och
nacke/skuldror, hals. Torra slemhinnor överallt, depressioner, lågtempad och
därigenom också febrig vid lägre temperaturer än andra, värk i hela kroppen,
omöjligt att gå ned i vikt, EXTREM trötthet. Jag har inte heller vetat att själva
Levaxinet kan göra en ännu sjukare, att många inte tål det, att det är sjukt
många som inte blir ett dugg bättre av Levaxinet. Dit hör ju jag. Men jag
visste inte det. Samtidigt kan man inte sluta med för då kan helvetet braka
lös och man kan få giftstruma.
Ja, jag är ingen medicinsk expert men nog känner man sig lurad på mycket.
LIVET till exempel - var ju bara 29 år då de tog bort halva körteln. Sedan dess
har jag aldrig återfått vanlig ork.
Men men. Det finns väl någon mening med det också. Men lite ilska har jag i
mig. Har ju alltid fått kämpa så mycket mer med allt tack vare det och all smärta.
Önskade att jag bara hade inbillat mig allt och att jag vaknade upp och fick börja
leva, typ i morgon. Och så önskade jag att "sköldisarnas" kamp för rätten till
bra behandling, (den gamla var nämligen bättre och folk blev friska av den),
rätten till att få ta de prover som enligt FASS SKALL tas, då det kan göra väldig
skillnad och ta reda på i förväg om man verkligen KAN sätta in Levaxin, rätten
till att bli hörda då det gäller symtom och mående, i stället för att konstateras
vara bra för att man ligger inom referensvärdena (vilka borde vara individuella och
dessutom olika för odiagnostiserade och medicinerade, men alla dras över en kam nu)
SÅ, nu har jag fått spy ur mig lite.
.