Jag har blivit med skåp. Har länge velat ha ett skåp att ha en del av mina pysselgrejer och papper i, så inte allt syns stående framme. Nu har jag väl ändå så det räcker men tror det blir bra. Min älskade cancersjuke pappa hyrde släpvagn och hjälpte mig att få hem skåpet. Blev så himla lycklig. Var lite orolig för att pappa bubbade och bar, ryggen är ju skadad av kalkbristen som han hade då myelomet upptäcktes, all kalk gick upp i hjärnan i stället för i skelettet där det ska vara. Skelettet blev oerhört skört och han fick skador. Men han är också av den där envisa typen, så han gör det han kan och ännu mycket mer, så för han var det självklart att hjälpa mig idag. Usch, blir så rörd då jag tänker på det. Jag hade ju ingen annan som kunde hjälpa mig och skåpet betydde mycket för mig. De som skänkte var ytterst hjälpsamma också, mannen hjälpte pappa bära ut skåpet och pojkarna deras(?) bar ut hyllor och lådor. Då vi kom till gården igen bad jag Simon, Helens son att hjälpa oss (han har sagt åt mig att be honom så många gånger förut och nu gjorde jag det). De ställde in det i köket och sedan pappsen åkte hemöver så har jag tömt och flyttat undan skrivbord, dragit in skåpet på plats och i morgon ska jag göra i ordning det hela. Ska bli så kul. Men jag fick sjutton så ont i både foten och ryggen så det blir att krama kudden och läsa bok nu tror jag bestämt.
