Vi har haft en väldigt tuff vecka här. Dottern har skrivit sin C-uppsats

(med oerhörda krav på sig själv som vanligt) på, som det är just nu,

drygt 45 sidor och då är hon inte klar än. De som aldrig pluggat på

högskola har absolut ingen som helst aning om vad det innebär att

skriva uppsats där. Det handlar alltså inte om "uppsats" typ från hög-

stadiet precis! Nej, det är vetenskapligt, uppbackat med forskarresultat,

metoder, frågeställningar, slutsatser, EGNA reflektioner och otroligt

mycket läsning innan. Språket är inte det vi använder oss av till vardags,

och väldigt mycket är dessutom på engelska eller något annat språk.

Hon är otroligt duktig att skriva, tänka, formulera sig och fånga det

mest relevanta. Mycket av det hon skrivit har hon gjort med sina barn

omkring sig, de vanliga vardagssysslorna, jobbet och allt annat. Sorg,

hälsa, barnafödsel och stress har inte hejdat henne och nu börjar hon

äntligen se ett slut på det hela. 

Denna vecka har hon och barnen varit här alla dagar utom en och jag

har försökt att hjälpa henne med att ta hand om barnen och fixat något i

magen och peppa lite då och då. Har varit väldigt mysigt. Men jag tror

jag ska hyra ny kropp ett tag, länge sen jag hade så ont!!! Men jag tror

det beror mycket på att jag behöver kortison också för värken är överallt

just nu, precis som det var innan jag hade kortison förra gången. 

 

 

Det händer mycket runt omkring nu IGEN. Svåra saker som tarvar efter-

tanke. Trodde aldrig jag skulle fundera så här mycket över döden och

livet i en ålder av 53, men med ett liv kantat av död och sjukdomar och

fruktansvärt tragiska sådana dessutom, så vore det konstigt om jag INTE

hade funderingar. Förr visste man att man dör när man blir gammal, om

man inte blir skadad i en olycka, får cancer/kräfta eller hjärtinfarkt (och allt

det var ovanligt). Nu dör det nära och kära som man inte alls kunde tänka

sig. Nu har var och varannan mer eller mindre svår cancer, unga människor

får stora, svåra hjärnblödningar, ja det känns som om ingen kan gå säker.

Det kan man ju inte heller, men förut kunde man gå i den känslan, lite känsla

av trygghet. Nu handlar mycket tankar och känslor om sjukdom/hälsa, död

och det liv man haft och har kvar att leva. 

 

 

Katten Greta fortsätter att finna sig väl tillrätta här hemma. Både hon och

Rusken trivs mycket bra med varandra och tillvaron, och det känns mysigt

att se hur de tyr sig också till varandra. Men ofta, ofta trängs de för bästa

platsen hos mig.