Måndagen den första juni 2015 hoppar jag över. Vilken trött och jobbig

dag det varit! Jag har inte haft ork över huvud taget. Vilat middag två

gånger och det kan man väl inte göra!!! Gjorde kanske det senast för

flera år sedan då jag låg i feber, men en helt vanlig måndag ska man

väl inte göra det!!! Men tröttheten i kroppen har varit så enorms tung.

Tanken var att jag skulle ha skrivit till vårdcentralen via Mina vårdkon-

takter om allt idag, förklara att jag bara blir sämre och sämre utan min

kortison, berätta att inte bara vårdena på sköldkörteln är dåliga utan att

jag också har symtomen på det, tala om att jag inte går med på att hela

kroppen raserar mer, att det inte ÄR depression utan sköldkörteln som

ger alltihop - från minnesproblem, koncentrations svårigheter och hand-

lingsförlamning till artroserna, ögonen, den nya svåra värken, orkeslös-

heten, den förlamande tröttheten m.m. - förmodligen grundar sig att jag

inte har rätt behandling för sköldkörteln (den lilla bit jag har kvar) och att

jag sedan kortisonet togs bort eller möjligen sedan jag hade fästingen på

halsen, har jag bara fått mer och mer värk och blivit mer och mer trött.

Men inte förrän nu har jag kunnat sätta mig och skriva HÄR, vilket jag

ska föra över och komplettera till Mina vårdkontakter snart. Konstigt det

där att det går att skriva då jag lägger bort kraven på mig förresten! Hm.

Antar att det hör ihop med "gå in i väggen-grejen"

 

 

Ja du, det är mycket gnäll nu, mycket mycket. Förstår om det inte är

intressant att läsa, men jag skriver inte för att intressera någon, jag skriver 

för att jag måste, för att överleva, för att släppa på trycket. Ändå håller jag

inne med minst dubbelt så mycket, vilket också är konstigt. Vet inte alls

varför jag själv begränsar mig men samtidigt lämnar ut mig så pass. 

I och för sig lämnar jag kanske ut andra saker i mitt andra skrivande, vem 

vet? 

Gårdagen blev en väldigt fin mors dag med mina fantastiska döttrar och de

två killarna som betyder mest i mitt liv; Nataniel och Buster. Tvättstugan

var bokad och för första gången sedan jag var sammanboende (12 år alltså)

så tog någon annan om min tvätt! UNDERBART! Att slippa kämpa iväg med

all tvätt och hänga upp detsamma och sedan bära hem allt igen. Brukar få

så himla ont. Väldigt lägligt. För just den här dagen hade jag verkligen inte

klarat av att både fixa för- och varmrätt, umgås med döttrarna och så klart

leka med barnbarnen OCH ta tvätten. Jag har aldrig känt så tydligt i förväg

att jag verkligen inte klarar allt som vanligt. det är väldigt deprimerande, jag

är riktigt nedstämd faktiskt av att märka att jag blivit så dålig på så kort tid.

Även om jag förstår till viss del med allt som hänt, operationer, sorg, oro för

älskade föräldrar och de närmaste, isoleringen som blivit av sorg, sjukdomar,

dålig ekonomi, behov av praktisk hjälp, att jag inte ORKAR ta mig för någon-

ting utöver det absolut tvungna. Men VARFÖR mår kroppen så dåligt? Varför

blir det nya saker hela tiden? Det tär på mig, det tär på psyket också. 

Jag vill ju inte att tjejerna ska behöva vara så oroliga som de så klart blir.

Nataniel äär ju underbar med sin naturlighet och snusförnuftighet. I går så

frågade han: "Hur gammal är du mormor?" Jag svarade att jag var 53 och då

utropade han " Då är du inte mer än hundra!" "Näe, det är väl bra" sa jag.

"Mmm för då dör man. Då måste någon annan flytta in i din lägenhet". Jag

höll mig för skratt och sa "Ja, då får någon annan flytta hit. Men skulle du

sakna mig då?" "Jaaaa" svarade Nataniel lite dämpat men med eftertryck.

Han märker ju tyvärr också tydligt att mormor inte klarar saker som vanligt,

som jag alltid gjort. Har ju fått klara rubbet själv i många många år. Kanske

det också gjort att jag åldrats lite för snabbt i kroppen...