Tråkig hälsa och lättnader

Publicerat i: Allmänt, Begravning, Gråstarr, Operation, Sjukdom Gråstarr, Morbror, Ångest
Eftersom jag knappt ser alls annat än grå grå grå på höger öga, så är
det inte så enkelt att skriva och läsa. Särskilt inte på kvällen, då bååde
mörker och starkt ljus gör mig halvblind hel och hållen och då ögonen
är sämre ju tröttare dem är, alltså ju lngre dagen går. 
Men i morgon mot kvällskanten ska åtminstone ett öga opereras; glas-
kroppen ska plockas ut och ersättas med en ny i plast. Otroligt vad de
kan göra!!! Och om allt går som det ska så ser jag bättre nästan med
en gång. Man ska hålla sig från dammiga miljöer (hm, hur ska det gå 
med en skogskatt med dubbel päls i sängen och ett bäcken som inte
vill städa?), man ska ha i droppar någon gång per dag, använda sol-
glasögon utomhus första tiden och hålla sig lite lugn. Min underbara vän
Ammie ska skjutsa hem mig från lasarettet så jag slipper hinna med olika
bussar på kvällen utan att kanske se som jag ska. Guld värt med sådana
vänner! Lite nervös är jag allt, dels för mina ryggkramper (man ligger ju
i typ tandläkarstol och måste vara blick stilla med uppklamrade ögonlock,
som gjort för massiva ryggkramper), dels för att jag är rädd för infektioner,
då jag ju just haft det - vore inget kul att få det i opererat öga. Men borde
väl ha fått min beskärda del och mer därtill för ett tag framöver. Eller?
 
 
 
Då jag kom hem hade jag fått ett brev från ortopeden som hälsade mig
välkommen på ny röntgen (den gamla var över året) på fötterna och sedan
ska jag direkt till ortopeden och antagligen få veta vilken typ av operation
det ska bli. Den 26 januari ska jag dit. 22 blir det läkarbesök och 23 nästa
samtalstid. Det är full rulle. Skönt!
 
 
 
Just därför är jag extra tacksam för att det blev så bra lösning på Edsbyn.
Morbror hade skrivit testamente där hans tidigare sambos (som gick bort för
några år sedan) pojkar fick ärva allt; hus med allt som finns där. Huset var
ganska förstört eftersom han inte haft värme annat än från torkskåp eller
varmvatten i huset på flera år (han mådde inte alls bra och hade stora pro-
blem med alkohol - än värre blev det då mormor (hans mamma alltså) gick
bort för 3 år sen). Det är mycket jobb på det och på att sanera/ta reda på
allt vilket hade inneburit många dryga resor för mamma, Rolf och mig och
ingen av oss är alls i skick för sådant. På det viset var det verkligen en bra
lösning. Dessutom tycker jag (och naturligtvis mamma) att pojkarna (som
kallades så men som är i 40-årsåldern, hehe) som funnits till för morbror, 
sett honom som pappa och farfar till sina (sitt?) barn, som kände honom
väl, och som lät honom bo kvar i orubbat bo då deras mor gick bort - de
är verkligen väl värda att ärva. Hoppas bara att det inte bara innebär jobb
och slit för dem utan att det också kan bli en liten slant. Så gulliga!!! Först
NU får de också tillgång till foton från då de var små och andra minnessaker.
Allt löste sig till det bästa. Tycker det var fint av mamma att tänka så också.
Och jag måste säga att ångesten i mig släppte lite snabbt då jag förstod att
vi inte skulle vara tvungna att åka denna dryga, hala väg fram och tillbaka
flera gånger framöver. Begravningen ska jag försöka vara med på om jag
är kry nog. 
Jag har nu alltså gått 3 gånger hos samtalsterapeuten och tycker hon är 
väldigt bra. Det är lite svängar hit och dit, ena stunden slänger hon sig upp
och antecknar på en whiteboard så jag ska se det utifrån, andra smyger
hon sig nästan ned på stolen för hon lyssnar så berörd som hon säger. Hon
för mig framåt och tar mig bakåt. "För att kunna gå framåt, måste man börja
med att gå bakåt en sväng" menar hon. "Även om man tror att man är färdig
med det som varit och är långt bort bakåt i tiden, så blir man aldrig riktigt
det". Och hon menar att "Då det händer nya stooora saker så förändras man,
man ser saker på nya sätt. Därför behöver man då och då i livet åter gå bakåt
och titta på det gamla med sina nya ögon - sen kan man gå framåt lite med
lite lättare ryggsäck". Har aldrig tänkt just det där sista själv, men köper
det faktiskt, just för att det lät så klokt då hon sa så. Försöker till och med
att fylla i hemläxan, som ska hjälpa till att upptäcka och ligga lite tll grund
för hur vi ska gå framåt mot de mål jag har med våra samtal. Jag tror det kan
bli bra med henne.