Vad märkligt det är ibland. Härom dagen pratade jag med min syster

om en kvinna som jag gick tillsammans med på komvux för ca 20

år sedan. Vi hade många lektioner tillsammans och just svenskan

var bådas favoritämne, och vi var ganska lika i mycket där. Vi fick

bra resultat på prov och samarbetade en del. Båda hade en passion

för ORD, böcker, skriva och alla dessa berättelser omkring detta. Som

specialuppgift, en sorts uppgift för att få högsta betyg gjorde vi små

pjäser och poesiuppläsningar med allt vad det innebar i planering, 

repetitioner, rekvesita, story, poesi, och genomförning. Vi hittade en

gemenskap och hon peppade och berömde mig och jag henne. Hon

ville så gärna komma in på bibliotekshögskolan, fast hon var runt 45

i ålder. Även jag ville, men då hade jag ju redan fått stora problem

med ryggen och så genomgick jag en skilsmässa som fick mig att

tappa greppet om livet. Men Maj kom in!!! Så hon gick och utbildade 

sig till bibliotekarie och jag träffade henne många gånger efter det på

vårt stadsbibliotek här i Falun, där hon jobbade på barnavdelningen.

Vi kunde se henne några gånger i olika reklamsnuttar på TV och många

stadsvandringar och teatrar och högläsningsstunder blev det med åren.

Så hon har dykt upp många gånger i tankar och meningar då man kommit

in på ämnet svenska eller bibliotek. Bland annat frågade jag syrran då

hon var här i Falun och praktiserade på biblioteket för 2 år sedan, om

hon träffat Maj då. Men jag vet inte om hon redan då slutat, om hon var

sjuk. För idag såg jag att Maj inte finns kvar i livet längre. Hon har gått

bort efter en tids sjukdom. Det gjorde ont i mig att läsa. Jag tyckte om

henne, beundrade henne och jag var helt oberedd på att hon skulle gå

bort NU! Och just när jag pratat om henne igen.

Det känns som om tiden snurrar på fort nu, människor faller ifrån fort...

 

R.I.P. Maj! Christian älskade då jag läste högt för honom. Kan du ta över?