Livet är en knepig gåta

Publicerat i: Allmänt, Ekonomi, Isolering, Sjukdom Fattigdom, Gråstarr, Isolering, Rättvisa, Värk
Jag tror inte att antibiotikan hjälper över huvud taget mot den intensiva
värken i bäckenet. Vet inte riktigt vad den ska hjälpa mot för jag mår 
INTE bra/bättre på något vis. Sköldkörteln (den sidan jag har kvar) bullar
ut på halsen och sticker och durrar, jag har ju sagt att något är konstigt
med att värdena stiger och stiger för första gången på alla år sedan jag
opererade bort ena halvan tillsammans med knölen. Jag klarar knappt av
att ta hand om mig själv just nu. Har så ont och är så totalslut. Helt sjukt!
Skrev och bad om en snabb tid, fick svar: 22 januari. Det känns verkligen
som en evighet just då det handlar om väntan på hjälp. Särskilt då jag vet 
att det alltid ÄR något. Känner min förbenade kropp rätt väl, tänk om den
kunde berätta lite tydligare vad man ska göra.
Ekonomin är min andra evigt store fiende (även om jag vet att många
sitter i en dålig sits nu efter jul). Naturligtvis hade jag ingen som helst chans
att kunna handla något inför jul, varken klappar eller annat. Kämpade ju
redan före jul med att få det att gå runt. Med medicinkostnader runt tusen-
lappen de första 2 månaderna av en ny högkostnadsperiod, med läkarbesök
(också ny period), med bussturerna till och från, ja då hamnar man på
underskotts-sidan och så ska man då sedan komma ikapp. Blir lagom till 
någon oförberedd chockutgift eller nästa högkostnadsperiod. Det är INTE
KUL att leva så hela tiden, år efter år efter år!
Denna månad är en månad då man dels har kostnader och dels har försökt
komma ikapp. Resultatet blir att jag står här utan något då det är en vecka
kvar till pengar. SKITROLIGT! Jag tillhör ju den skaran som om jag inte har
några pengar så HAR jag inga. Många har någon hundralapp, tusenlapp och
pengar på sparkonto. Då är man inte utan...
Allt detta tillsammans med att jag inte ser någonting på höger öga (är bara
en grå klump framför ögat) och ser suddigt med vänster dito, gör att jag
är väldigt handikappad och utlämnad (ska operera öga/ögon på fredag i a f).
Jag kan inte gå ute, dels för synen, dels för att jag inte kan lyfta benen
riktigt och värk. 
Ibland undrar jag (och ja jag tycker att jag får gnälla faktiskt) vad jag gjort
för ont, vad ska jag lära mig, blir det någonsin bättre, hur mycket ska man
vara tvungen att kämpa med så många olika bitar??? Tillsammans med
sorgen, oron och spänningar sitter det som ett fysiskt närvarande band runt
min hals och gör det svårt att svälja ibland. Jag drar bort bandet så ofta
jag kan och tar nya tag. Ska det vara så? Det är ju bara jag som kan ändra
saker och ting för MIG, men det som slår ned mig kan jag ju inte styra efter-
som det är saker utifrån som drabbar mig (och så klart inifrån kommande
sjukdomar). Var ligger rättvisan i det? Blir som att slåss mot någon man
inte kan vinna över. Eller?