Är galet med känslor egentligen. Vad härligt att vi KAN känna olika
känslor, till och med flera olika under en och samma dag. På sista
tiden har jag känt av många positiva känslor. Jag har låtit dem ta
plats och sprida sig inom mig på ett sätt jag inte kunnat på väldigt
lång tid. Försöker se något positivt med så mycket jag kan, även
om det inte går med allt. Jag måste få in det i mitt naturliga tänkande
och känsloliv, att jag alltid kommer att ha den här sorgen, att fler och
fler dör ifrån, att även den sorgen måste få finnas med, att det många
gånger kommer att göra fruktansvärt ont av saknad efter min son, att
jag. Jag måste också lära mig att läkarna inte kan hjälpa mig med
vissa av mina problem och smärtor, att jag får lov att acceptera att
jag inte kan göra samma saker längre som jag gjorde tidigare, att jag
måste hitta knep som gör att jag klarar av det; sätt att tänka, meditera,
äta rätt, vara andlig och närvarande i nuet osv. Måste förstå att efter-
som jag levt ett tufft liv med både kropp och själ så är båda delarna
slitna, MEN inte slut. Måste vara glad att jag kan få och får hjälp med
vissa saker - såsom ögon och fötter. Jag SKA söka socialt umgänge
på det sätt MIN kropp och själ orkar och klarar av, kanske gå på någon
författarafton, gå med i någon förening lokalt, gå mer på bibliotek t.ex.
Jag MÅSTE acceptera att jag kanske inte kan städa mer än en kvart i
taget, inte kan springa i affärer och gå långpromenader - MEN jag kan
än så länge klara städning själv, jag KAN gå små promenader (efter
operationen blir det ännu bättre) och jag kan faktiskt ta någon tur på
stan om jag vill göra just det. Skillnaden för mig är kanske mest att
jag inte kan göra alla sakerna på en och samma dag, jag måste planera.
Jag är ganska intresserad av framtiden nu faktiskt och då måste jag
börja vara mer i mig själv, i NUET, och lyssna på mig själv (inte andra),
använda mig av det jag "hör" och skapa mig en tillvaro jag vill leva i.
Läkaren talade idag om för mig att jag fortfarande har infektion uppåt
njurarna, och att jag måste äta ytterligare en antibiotikakur. Mitt kortisol-
värde var nu normalt, och att det var typiska fynd vid utmattningsdep-
ression de värden jag hade tidigare. Och faktum är att jag KÄNNER
skillnad nu, känner mg inte helt oförmögen att röra mig nästan som jag
gjorde tidigare. Jag sa det och då sa hon att det var bra, för då har jag
fått en liten sorts måttstock att använda mig av vid eventuellt annat
tillfälle, för då vet jag hur det känns.
Hon tror att den svåra värken kanske ska kunna bli bättre när njurarna
blir bättre, att det kan handla om infektionsreumatism. Och jösses vad
jag hoppas på det. Jag vet att alla mina reumatiska besvär från början
började med infektionsreumatism efter lungsäcksinflammation som inte
lät sig behandlas och läka ut förrän efter ett halvår med olika antibiotika.
Denna infektion jag har NU har jag ju gått med MINST sedan innan jul,
fick första kuren mot det 7 januari (blev bättre också men inte helt bra).
Så visst kan den nya värken kommit av det. Spännande! Blir värken
INTE bättre då jag ätit nya antibiotikan får vi se hur vi går vidare sa
hon. Mina höga vita blodkroppar gör att hon inte vill släppa det bara.
Ska till henne på torsdag igen.