"...and I sing to myself, What a wonderful world..."

Det går inte att förklara hur det känns att plötsligt se, när man trott

att man såg redan innan. Det är inte förrän nu jag inser vad dåligt jag

ser med det ögat som var det med bäst syn innan operationen. Jag

ser mest en grumlig grå hinna framför allt jag tittar på med vänsteögat.

Höger ögat såg jag BARA en grå sörja med före ingreppet.

Då jag kom dit och det äntligen blev min tur för de första förberedel-

serna gjordes det en undersökning av synen och på 3 1/2 månad hade

den försämrats så mycket att hon var förvånad och testade igen. Men

synen VAR verkligen så mycket sämre, och då ska du veta att jag alltså

redan var dålig nog för operation då i september, och mätningen av ögo-

nen var svår att genomföra på högerögat för starren låg så tjock så det

var svårt att ta sig igenom. BÅDA ögonen gjordes i ordning för operation.

Blev så glad för det, lika bra att ta allt på en gång tyckte jag. Sen blev

det väntan och väntan med en massa droppande i ögonen då och då, med

bedövningsdroppar. Fick träffa läkaren som skulle utföra operationen och

han konstaterade också att det gått fort med starren, men då jag frågade

honom hur det kunde gå så fort så sa han att det inte alls var konstigt. 

Om man var så ung (!!!jo jag tackar jag) som jag var då jag fick gråstarr

så brukar det gå väldigt fort, det är en mycket mer aggressiv form av starr.

Vet inte om det skulle vara en tröst. Särskilt med tanke på att han också

talade om att han visst inte fått remiss på båda ögonen (? jag såg visser-

ligen skapligt bra med vänsterögat då i september men inte NU) och då

kunde han bara ta höger öga vid det tillfället, och så måste jag skaffa en

remiss till för det andra. Han sa att om det stått båda ögonen så hade han

fått lov att operera båda även om de såg bra. Lite knäppt. Nåja, jag är nog

ändå lite tacksam att det bara togs ETT öga då. När det sedan efter ytter-

ligare väntan och droppar blev min tur så var det baske mig ingen trevlig

upplevelse! Ljus mot ögat gör väldigt ont vid starr, här lades en duk eller

vad det var över ansiktet, hål för ögat snittades upp och så sattes den

starka operationslampan på direkt mot ögat, ögonlocket fästes upp och så

var jag tvungen att TITTA rakt fram/upp. Det var skitäckligt då man SÅG

och kände (inte direkt smärta dock) då det snittades och plockades ut ur

ögat, blodet som fyllde synfältet - kändes lite som en sorts explosion i

huvudet eller liknande, inte så det gjorde ont men annars, och vattnet som

hälldes i ögat flera gånger. Det sved i ögat det och gjorde riktigt ont då han

stoppade in den nya linsen, det gjorde ont då linsen bankades längre in.

Vet inte, men misstänker att bedövningen inte tagit ordentligt, var vid 2

tillfällen osäker om de förberedande dropparna verkligen träffade rätt, de

som skulle bedöva, men litade på sköterskan (som i och för sig var väldigt

stressad). Nå ja, det kanske skulle göra ont, man vet ju inte. Däremot VET

jag att inför nästa operation måste jag ha något riktigt muskelavslappnande.

Det allra värsta med operationen var ändå all förbenade kramp i de 2 stora

ryggmusklerna invid skulderbladen. Det krampade så man lyftes från stolen.

Flera gånger. Och inget kunde man göra, bara vänta på att de skulle släppa

och låta bli att röra sig eftersom man höll på med ögat - kunde gått illa. Jag

var ju väldigt orolig inför just ryggkramper så jag fick något lätt lugnande,

men det hjälpte ingenting - på något sätt. Jag har fortfarande ömhet och nära

till kramp i dessa muskler.

Så var det i alla fall "Färdig, upp och sitt, vänta en liten stund och sen är det

bara apoteket kvar" som sköterskan sa. Droppar som måste köpas ut och

droppa i ögat 3 ggr/dag under minst en vecka. Smärtlindrande och mot in-

flammationer. Man var lite susig då man gick ned till apoteket och sedan gick

ut och inväntade ängeln Ammies skjuts hem. Groggy.

 

 

Men då jag kom ut!!!! Det blåste och var isigt kallt, lamporna runt huvudin-

gången var tända, och det var auror överallt. Men himmel vad klart jag såg!!!!

Det opererade ögat (alltså jag får en klump i halsen av lycka) såg ALLTING

helt kristallklart. Jag minns inte hur otroligt många år sedan det var sedan jag

såg bra på avstånd (jag var 18 år och nybliven mor till Christian då jag fick

mina första glasögon). Det senaste halvårets grå massa som växt fram så 

man inte förstått hur mycket det försämrade synen, den gjorde att jag blev

i min egen lilla värld också den. Jag vet, jag gick ju med läsglasögonen på

mig på slutet eftersom jag ändå inte såg riktigt. Klart man hamnar ännu mer 

i sin lilla bubbla då. NU ser jag ju mattans mönster hemma, snödrivornas

delar, skyltar på avstånd, trädens grenverk och blad, detaljer detaljer detaljer.

Då jag klev upp i går morse hade jag glömt operationen först och fick en

lyckorysning i hela kroppen då jag såg in i rummet och såg allt och såg ut

igenom fönstren till och med och allt var kristallklart. HUR bra ska det då inte

bli när båda ögonen är klara!!!!??? Jag menar, då kan jag ju pyssla och SE

vad jag gör!

Jag kan njuta av det jag ser och gör som är vackert. Det gör skillnad. Jag kan

ju se NU vilken enorm skillnad det är om jag blundar med op ögat och bara ser

den grå-beiga grumliga bilden mot om jag ser med det gjorda ögat. TACKSAM.

Ska på återbesök för detta ögat den 1 februari kl 8.15 - en söndagmorgon!!! 

Det är inte inom landstinget utan finns där för att lätta på köerna för alla som

väntar på ögonoperationer, så det är ju bra. För oss menar jag.

 

 

Kommande vecka blir det läkarbesök på torsdag, samtal på fredag och på

måndag blir det röntgen av fötter och sen ska jag direkt till ortopeden efter

det. Får kanske besked direkt om vilken operation det ska bli. Så jag tar ett

steg i taget, och kommer framåt sakta men säkert. Ska försöka vara rädd om

deframsteg jag gör nu och inse att även myrsteg tar mig någonstans. Så jag

inte ramlar bakåt i onödan... Christian håller sitt vakande öga över mig från sitt

ganska nöjda ansikte (just nu i alla fall) på skrivbordet. Jag bär hans troliga

åsikter och ord med mig i allt jag gör och är rätt stolt över att ha SÖKT hjälp

så jag kan FÅ hjälp, för det sa han alltid åt mig att göra. Liksom jag fick honom

att inse att det är bra att gå och prata om sådant som tynger ens själ, men

tyvärr fick jag inte honom att inse att man KAN få hjälp med kroppen också,

han såg nog inte så mycket bevis för det i sin omgivning... 

Christian ja, det händer att jag verkligen önskade att han var här för att styra

upp vissa saker. Att han var här och återigen kunde visa sin odömande attityd, 

visa hur man beter sig mot varandra, hur man ger nya chanser, hur man kan

försöka ena och förena i stället för att separera och sära. Att han var här och

med sin humor kunde få folk att slappna av och känna sig omtyckta. Kanske

stoppa tankar och beteenden som går för långt med sin klokhet och empati.

Men, det borde ju räcka med att bara tänka på honom tycker jag. Att försöka

hedra honom och hans liv på det sättet. Och tanken ÄR faktiskt tröstande mitt

 i all önskan, saknad och längtan... Gott föder gott. Ont föder ont. Så är livet

uppbyggt på något vis. Är så skönt att vi faktiskt kan välja vad vi vill ha mesta-

dels i vårt liv i alla fall. Sen kanske vi inte alltid VET vad som är gott eller

ont, och för vem eller vilka, vi är inte fullärda så att säga. Meningen brukar fram-

träda efter att det gått ett tag ibland. Men en sak är säker: ONT KAN BARA 
FÖDA ONT! Det behöver man inte vara särskilt klipsk för att förstå egentligen.