Trumpetande norrmän, koskällor och tillit

Publicerat i: Dotter, Lycka, Skriva en bok Drömmar, Ett år, Frågor, Hobbies, Skriva
Något lugnare ovanpå nu. Fredag kväll var det lite väl oroligt ett tag,
då en av norrmännen ramlade runt överallt och på allting, att balkongen
höll var jag lättad över för så lät det inte först. Mannen kunde inte prata
ens en gång och det var ett mumlande och brakande utan dess like.
Men ungefär då jag tänkte ringa David (som har lägenheten egentligen)
så blev det tyst och lugnt där uppe. Och efter det har det inte varit så
mycket härj. Att vakna till trumpet och att koskällor dras nedför trappen
gör inget, bara inte något går sönder eller någon skadas så får de ha 
roligt. Är inte mycket för att klaga på grannar, jag bor ju i hyreshus. 
 
I dag blev det en skön promenad med Louise och Buster. Var suveränt
skönt ute. Så där så man kände grundlyckan bubbla ur en. Är så mysigt
att gå och diskutera med dottern, vi har så otroligt mycket likheter och
förstår varandra så bra - verkligen. Jag berättade för henne att jag anmält
mig till kvällskurs, eller skrivarcirkel och hon blev väldigt glad att höra det.
Vi pratade då om svårigheterna då man föröker skriva och vi tänkte på 
samma sätt; ska man skriva i nutid, i jagform eller som en fiktiv story.
Ska man skriva en skönlitterär bok med inslag av sitt eget liv, ska man
begränsa, ska man vara det offer man faktiskt var i vissa fall, hur kan man
låta bli att verka vara ett offer när det kanske egentligen är att man klarat
av allt och utvecklats på vägen, som man vill få fram? Ja, många frågor
är det och jag tänkte mig att ledaren i cirkeln ska få hjälpa mig med de 
frågorna. Ser i alla fall väldigt mycket fram emot att börja!
På hemvägen, då vi gått åt varsitt håll, mötte jag på en vän från gruppen
för kvinnor jag var med och startade upp förut. Vi hade mycket gammalt
gemensamt visade det sig då, tillhört samma brödraskara (som respektiven
alltså) och det som var problematiskt där. Hon kom med sitt ena brorsbarn
i vagn och var så glad. Flickan också. 11 månader gammal så var ordet
HEJ mest populärt, så vi hejade en hel del på varandra hon och jag. Hehe.
I alla fall fick jag berätta att min son gått bort, det var länge sedan jag fick
göra det men det är alltid lite tufft. Känns också så märkligt att säga att
han gick bort för över ett år sedan, känns som om det var förra året, för
högst ett halvår sedan. HÖGST. Samtidigt som det finns en sådan otrolig
saknad så det måste ju ha gått lång tid. Men det går inte ihop i alla fall, hur
man än försöker tänka, kanske för att jag inte fullt tagit in det hela, det stora,
det hemska. 
Hon blev väldigt berörd, hon är en av de få som vet något så när om allt som
varit i livet innan redan, i gruppen var vi väldigt öppna. Just därför kanske
kändes det skönt efter vårt möte. Vi vet lite om varandra på djupet, jag vet
att det som sagts idag "tas om hand" så att säga.