Det har varit intensiva dagar ett tag nu. Och jag har klarat av dem!
Nog märks det att jag är mycket bättre i utmattningssyndromet allt.
Cortisolvärdet var helt normalt också på senaste provet och jag
märker att benen bär och krafterna i armarna kommer tillbaka mer och
mer. Axlarna och höfterna orkar mer och går att vrida och vända på.
Hahaha. Fingrarna och handleder samt knän är fortfarande smärt-
samma och kraftlösa, men det blir förhoppningsvis bättre det också.
Hur som helst så känns det som om "livet rinner in i mig igen", sakta
men säkert. Jag ska verkligen se till att inte ha så bråttom den här
gången. Det får ta den tid det tar. Jag orkar promenera till affären nu,
så länge det inte är snöstorm och ishalka, då tar det för mycket på kraf-
terna, än så länge. Och bättre blir det då foten opererats, hoppas jag.
Lördagen tillbringades med Erika, Louise med familj samt Mikael och
hans sambo. Nataniel var den stora medelpunkten förståss, då det var
han som firades för sin 5-årsdag. Det är helt otroligt vilken underbar kille
det ÄR! Så himla glad och tacksam för pennorna, mandalasblocket och
stämplarna. Trots de fina legoförpackningarna som han också nyss fått
av morfar och Ammie. Det var liksom ingen skillnad. Ena stunden satt
han med moster och morfar och byggde legofarkoster och monster, andra
sekunden testade han guldpennan, för att i nästa stund byta om och prova
"tränarkläderna" med lååånga strumpor, också från morfar. "Du måste inte
ta kort NU mormor, jag måste bara sätta på mig allt först, jag talar om när
du får ta" säger han och får på sig de långa, vita Stadiumstrumporna, den
vita t-shirten med tryck och de vita shortsen. Allra sist drar han på mössan
i flera färger som också legat med i ryggsäcken (allt var presenter) och
ställer upp sig mitt framför mig och säger; "NU får du ta kort mormor!" och
vi tar kort alla som kan och han poserar. Hahaha. Så söt!
Louise hade fått blommor av pappa Mikael och Ammie. "Det ska hon
ha tyckte vi, när hon fått jobbet" sa Ann-Marie och jag blir så glad då
hon säger så. Hon är också stolt över henne.
Louise fick alltså en tjänst som enhetschef inom LSS i Falu kommun.
Väldigt fina villkor, bra lön och mycket ansvar över anställningar, löner,
anställdas och brukares måenden, planering och en massa annat. OCH
hon har fria arbetstider, ledig 2 dagar i veckan (tid med barnen, särskilt
lille Buster) och varierande arbete. Hon behövde inte ens söka tjänsten!
De kontaktade henne! Men så gjorde hon bra ifrån sig då hon vågade
sig på att sommarjobba där i somras. Känns lite konstigt på något vis,
att MIN dotter får så bra jobb, att det är hon som nu "klarar allt" och allt
händer omkring henne och hennes lilla familj. Hehe. På DET sättet känns
att man blivit "gammal" och backat undan.
Det är ganska otroligt vadd hon klarat av de här ca 4 åren. Fått första barnet,
separerat och varit ensamstående mamma samtidigt som hon pluggat på
högskolan och där fått väldigt bra resultat. Problem med fadern till barnet
under lång tid först, Christian som gick bort (fick ingen ledighet för sorg och
begravning, utan fick lov att göra extraarbeten till skolan som "straff" för att
hon gick på begravningen i stället för den obligatoriska föreläsningen), flyttat,
flyttat ihop med kärleken, varit gravid (och mått dåligt då), och hela tiden
pluggat, praktiserat, blev invald i kommunfullmäktige, fött andra barnet och
så nu fått jobb med en gång. Det har inte varit lätta förhållanden precis, men
precis som sin syster också, så har de tagit sig igenom sorg, depressioner,
svårigheter och praktiska utmaningar, om och om igen. OCH hunnit bry sig
om andra och varandra och mig, få en del skit för att de inte vill HATA eller
tävla, men gått med huvudet högt igenom allt.
Att mina tjejer klarat av det de gjort under den här tiden, och att de fortfarande
är så genomvarma och fulla av omtanke, det är fantastiskt! ÄR SÅ STOLT.
Söndag och måndag (idag) har jag ägnat hela dagarna åt att
städa pch plocka. Gammalt damm från hörn jag inte orkat se,
bortplockning av annat än prydnader som togs fram innan jul,
pysselsaker som sorteras igen, skräp som slängs och skålar,
vaser, lyktor diskas.Upptäckte att jag lider brist på lampor av
alla de slag, att jag mer än någonsin vill ha ett mer enhetligt
system för min förvaring av alla papper och för pysslet, mer
"gömmande" system, att jag hade en hel dvd-skiva med kort
från 2011-12 som jag knappt kom ihåg (måste varit på min
förra lap top, den där med frysförpackningar uppepå för att den
inte skulle bli varm och som var utan tangenter (eftersom jag
var tvungen att slita bort dem då de hakade upp sig och skrev
"ququququq" hela tiden - inte kul!). Så man gör sina fynd då
man städar.
Idag blev det först en promenad i det sköna (men gråa) vädret,
bort till vårdcentralen för att få provsvar och in på Willys för att
upptäcka att även deras zucchini kostade 30 kronor styck!!!
Är det meningen att jag ska svälta ihjäl!!!??? Hur ska man kunna
låta bli kött då man inte har råd med tillräckligt med grönsaker
har de tänkt sig? Nå, jag gjorde mig en skitgod potatis- och
purjolökssoppa med vitlöktsbrynta tortillas med ost emellan.
Tårarna kom, för det är den rätt som Christian lärde mig att älska.
Jag fick provsmaka på hans som han gjorde och var fast med
en gång. Gick och tänkte på hur sjukt det var att det gått hela
17 år nu, sedan han flyttade hemifrån. Kan inte för mitt liv få ihop
det på riktigt, känns som om (och det ÄR så) jag slängde bort
13-14 av de åren på att inte vara närvarande EGENTLIGEN. Så
känns det säkert för många då man tänker och känner efter, men
just då man förlorat en så nära person, en i familjen, så finns det
bitar man aldrig kan göra något åt; t.ex. vara tillsammans med
den bortgångne mer. Men å andra sidan har alla sina liv att bygga
på och utveckla, så även den som nu är borta, så det är inte alls
säkert att man kunnat få vara mer tillsammans i alla fall. Jag får
vara väldigt tacksam och glad åt att vi HADE så bra kontakt och
närhet som vi hade.
Men, det får inte gå 13-14 år till till spillo. Jag måste försöka leva
så jag kan känna att jag är i NUET med mina käraste. Alltid. Så
jag inte funderar om 17 år igen vad jag gjort, vad som hänt, under
dessa år och hur det kunde gå så fort.
