Det blir ingen dagens text i dag. Förmodligen för att jag helt enkelt

inte kommit mig för att skriva ned det av någon anledning. Händer

dessto mer i huvudet. 

Känns så förvirrande att det är lördag i år, alltså den 15 november.

Att förra året så var det mellan torsdagen och fredagen han gick bort,

och det är torsdag i dag. Vi pratade om det i går, Erika och jag, det 

var hon som tänkt på det. Kan inte komma ifrån känslan av att det 

var i natt för ett år sedan som hjärnblödningen slog till så mycket att

det tog hans liv (hade ju gått i flera dagar med hjärnblödningen!). Men

ETT ÅR har det inte gått förrän natten mellan i morgon och lördag. 

Tankarna snurrar mycket kring hans sista dygn, med smärtan och vad

för andra symtom han nu hade. Ja, kaskadspyor och förvirring vet vi

ju att han led av. Jag undrar så om han hade något epilepsianfall, syn-

förändringar eller balanssvårigheter, sådant som obducenten sa att han

kunde ha haft. Jag undrar hur pass medvetande han var, han svarade

inte i telefonen mer än den eftermiddagen då han pratade med sin bror

och var helt förvirrad, dagen innan. Han läste inga sms eller skrev svar.

Jag vet inte om han kunde äta, drick, sova, bara att han fått huvudvärks-

tabletter av hyresvärden på onsdagen. Jag undrar om han var orolig

dagarna innan och om han var livrädd och önskat att någon var där med

honom det sista dygnet. ELLER om han inget visste, inget märkte eller

förstod. Den möjligheten fanns, sa obducenten också. 

Naturligtvis finns dessa funderingar ofta annars också, men det är nästan

ofrånkomligt att tankarna växer kring det datum då han gick bort. Jag vet

ju att andra föräldrar i grupperna har svårt under flera år, särskilt runt års-

dagen. Och jag tror att det bland annat kan bero på att man får många 

funderingar kring dödstillfället, tiden alldeles innan och om man dessutom

inte var med vid bortgången så blir det så många gissningar som man 

aldrig någonsin kan få svar på. Vi är ju så funtade att vi vill VETA; ville

veta vad som hände då de ramlade och slog sig i benet och man tog upp 

och tröstade i knät, ville veta vem som varit dum mot dem, ville veta senare

vad läkaren sa och få hålla om den där gängliga kroppen. Man vill veta. Nu

får man inte veta. 

Tror också att mycket runt omkring påminner om dagen; mörkret, regnet,

solen, dofter, ljud, saker man gör vid den speciella tiden på året, dygnet,

platsen. Jag minns att bara någon dag innan fick vi veta vem som skulle 

bli årets julvärd i TV; Agneta Sjödin, och jag tyckte det var perfekt val. 

Men jag har inget som helst minne av att ha sett henne på TV den julen.

Minns att jag följde Idol som vanligt lördagarna innan, men har ingen aning

om hur det gick. Däremot så MINNS jag just det när de i år presenterade

årets julvärd och då jag följer Idol nu. Jag undrar om jag minns DET nästa

år...Eftersom jag tydligen ska ha utmattningssyndrom och depression. Jaja.

Tror dessutom att det är just för förälder (särkilt om man stod varandra nära,

vilket jag antar och hoppas är det vanligaste) som tankarna kring att man

ville ha varit med och hållt om, gett kärlek och trygghet och värme, när det

hände. Helst dagarna innan också. Man är ju den som tröstat, hållt om och

gett kärlek i alla år (och fått samma tillbaka ibland då man behövt). HUR

ska man då kunna låta bli att tänka på och önska att man skulle varit med?

 

 

Som jag sagt så många gånger tidigare, så sörjer vi så olika. Även inom 

familjer och släktingar. Vi måste tillåta VARANDRA att göra det, vi kanske

inte kan förstå helt hur en annan person tänker och känner, men vi kan visa

respekt och omtanke för varandra. På lördag ska vi försöka få till att vi samlas

vid graven och visar Christian den respekten och kärleken på ett sätt som

han skulle ha gjort om det varit någon av HANS älskade och nära som gått

bort. Men det är inte säkert att alla ORKAR. Det kan vara så att någon känner

att det är för svårt och jobbigt, att den inte vill göra det tillsammans med oss,

kanske vill vara helt själv, någon kan vara sjuk och det kan hända andra 

svåra saker som hindrar. Man MÅSTE INTE. Ingen kan döma någon för det.

man gör det man själv vill, kan, orkar, vågar, hinner och så vidare. För det

är ju faktiskt så det är; och de val vi själva gör lever vi med själva sen, ingen

annan. Tanken med att samlas de som vill är just att kunna dela värmen och

kärleken, gemenskap om man vill. Själv känner jag ju lite också just för att

Christian var så himla glad då vi var tillsammans familjer emellan också, han

älskade det. Vi får se om vi blir några. Den som vill bjuder jag på kaffe efteråt.

Tänkte baka något i morgon till det. Får se vad det blir för gött. Mina tjejer ska

i alla fall sova över lördag till söndag. Ska bli så mysigt - även om det kan

bli känslosamt så är ju det också skönt, om man är tillsammans. Var ett tag

sedan jag hade någon som sov över. Förra året blev det flera stycken varje 

dag, den som ville och behövde, under lång tid. Fram och tillbaka med mad-

rasser och sängkläder, ibland räckte inte sängkläderna eller madrasser och

sängar, men de trängde ihop sig. Jag fixade varma mackor, kaffe och mat, 

delade med mig av cigaretterna under flera dagar fast jag inte hade pengar -

det blir så då man inte vill att någon ska må dåligt, inte känna sig ensamma,

utan att få i sig mat och allt så'nt. Vi kände verkligen mycket då att "KÄRLE-

KEN är starkare än allt annat". Det kunde till och med kännas som om den

var starkare än döden, för det kändes som att vi hade Christian med oss. Det

kanske vi hade också... Det var mysigt och skönt att ha varandra i alla fall.

Hur olika vi än må ha varit och är...