Kan DU komma i närheten av tanken att förlora en

son, en dotter, ett syskon? Så fort du nuddar vid tanken,

så måste du slå den ifrån dig för den är så hemsk. Det

är FÖR smärtsamt. Att tänka tanken…

OM du skulle våga nudda tanken, skulle du antagligen

känna att du inte skulle klara av att leva om detta hände.

Precis så var det för mig, exakt så. INNAN jag faktiskt

förlorade en son. Det är så smärtsamt så man skulle aldrig

kunna förklara det med ord. Känslorna är för starka och

förvirrande, så komplexa. Man vill verkligen inte leva kvar

i det emellanåt, därför att känslorna av sorg och förlust

och saknad, är så starka och svåra att de tar all energi.

Det finns stundtals inget annat än de känslorna, det får inte

plats. Hur mycket fint man än har nära sig, hur mycket man

än älskar sina barn och barnbarn och andra fina människor.

Vi kan inte bestämma själva över det har jag fått lära mig.

Min fråga blir därför här; HUR kan man tycka, tänka, känna

att det ska ha gått över efter några månader, ett år, flera

år??? För ANDRA. Då man själv inte ens kan tänka tanken?

Hur kan man tycka att den sörjande ska ”se framåt”, ”sluta

prata om det”, ”bli som vanligt igen”??? Då man själv inte ens

kan tänka tanken? Hur kan man tröttna på att lyssna, ge stöd,

höra av sig, försöka förstå det man kan? Då man själv inte ens

kan tänka tanken? Då man själv har sina barn, sina syskon kvar

i livet? Då man ser att de sörjande kämpar för sitt liv, för att inte

gå under, för att stötta varandra, för att komma upp till nivån

där man kan försöka leva ett något så när normalt liv (ingen kan

bli sig lik som innan förlusten), för att orka och klara av även

andra svårigheter, nya svåra saker?

Jag förstår att ingen kan förstå, som inte råkat ut för samma

förlust (det är just därför det finns särskilda stödgrupper för

oss som förlorat en son eller dotter, men de finns där bara

några gånger i månaden, och alla KAN inte gå på dem), men

nog borde man kunna vara solidarisk nog att FÖRSÖKA förstå

det som är möjligt (av det man inte ens kan tänka tanken om),

och allra minst kan man begära förståelse för att de sörjande

måste få sörja, få ta sig igenom alla olika stadier, få möjlighet

att prata om det då det behövs – även efter ett år, två år eller

vad det nu tar för den akuta bearbetningen, för den ÄR inte den-

samma för alla och mycket beror på vilket stöd som finns, vilka

redskap man har sedan tidigare, om där finns flera tragedier och

jobbiga händelser i rad, den egna förmågan och möjligheterna

att få/kunna uttrycka sin sorg m.m.

För om DU inte ens kan nudda vid tanken på att förlora ett barn,

HUR ska då någon som fått din värsta mardröm uppfylld kunna

vara ”fit for fight” efter ett år?!? Du förstår, i våra huvuden och

hjärtan känns det verkligen inte som ett år, tiden är annorlunda,

den är helt tagen ur bruk, det känns både som någon vecka sedan

det hände och som en evighet i saknad…

En tanke bara, ett försök att ge dig en chans att förstå lite. I MIN

blogg kan jag skriva av mig om det JAG vill. Vill du inte läsa om sorg

och smärta mer så är det så finurligt att du KAN fortsätta vidare till

en annan sida. Bra va!