Sover du nu? Är du alls medveten? Vet du var du är? Kan du röra

dig? Gör det ÄNNU ondare? Försöker du ta dig upp ur sängen någon

gång INNAN den gången, den sista, då du faller ned och dör? Försöker

du leta efter mobilen? Ville du nå någon av oss utan att kunna? Ropar

du efter någon? Är du rädd? Känner du dig övergiven och ensam? Hur

tänker du? Eller om du sover, drömmer du mardrömmar? Förstår du

över huvud taget hur sjuk du är? Anar du något? Eller kan du ens tänka

klara tankar? Fungerar kroppen? Kan du andas normalt? Tänker du nå'n

gång på mig gubben? Är du besviken för att jag inte är hos dig när du

behöver mig som mest, du som alltid sagt att jag alltid funnits för dig??

Jag fanns ju INTE hos dig då du tog dina sista andetag, inte då du hade

som värst ont i huvudet, inte då du reste genom tunneln till nästa plats.

 

Jag kommer ALDRIG att kunna sluta tänka på dessa saker gubben. Kan

aldrig få svar, men måste ändå fråga. Kanske frågorna kan läka ut med

den berömda "tiden", men jag kommer alltid undra. Kommer alltid att vara

ledsen för att jag inte var där och höll om dig, lugnade dig, släppte iväg dig.

Nu när klockan snart är elva på kvällen och du inte har så lång tid kvar, då

för ett år sedan, så gör det ont som i en stor knut i halsgropen, pirrande

smärta i hjärttrakten och kroppen är stel som en pinne. Jag känner mig jagad.

Vill ta mig bort från en fara som inte finns. Kan det vara så, att vi idag, i natt,

i morgon på något sätt är MED DIG gubben. Eftersom vi inte kunde vara med

dig då i fjol? Jag vet inte, bara gissar. 

 

Hade du en enda gång tanken att detta var något farligt? Tänkte du någon

gång att du skulle ringa ambulans eller åtminstone ringa vårdcentralen?

Eller trodde du hela tiden att det var din gamla migrän som kom tillbaka

från ungdomen? Verkligen? Trodde du verkligen att du var svag som inte

kunde jobba då? Du som gick till jobbet med feber och ryggskott, hur kunde

du tro det??? Förstod du någonsin vilken enormt stark människa du var?!!!

Förstod du vilket enormt värde du hade? Vad ALLA syskon såg upp till dig

och beundrade och uppskattade och ÄLSKADE dig?! Jag tror det ändå. Du

märkte det tror jag. Vi pratade ju mycket om det, och om hur mycket jag

älskade dig och hur stolt jag var över dig, över den människa du var. 

Jag kommer aldrig att glömma då du och jag gjorde dealen någon vecka innan

du gick bort; Du sa till mig; "Lova att du alltid kommer att finnas här!" och jag

svarade; "Ja, självklart" (trodde du var orolig för MIG då du sa så) "Lovar DU

att alltid finnas här?" Du svarade då "Det vet du morsan!" Du finns inte kvar här

min älskade gubbe!!!!!! Och du saknas mig så enormt! Men du kan ju inte rå

för det, jag vet det. Så oroa dig inte för det gubben, jag tror att du finns med

oss här i alla fall. För oss var och en, då vi behöver dig som mest, då du vill

jäklas lite med oss eller när du bara vill påminna oss om att du är här, fast på

annat sätt. Det tar inte alls bort smärtan och sorgen och heller inte saknaden,

men det är en liten liten tröst att tänka så. bland tänker jag att du "visste" och

att det var ett sätt att tala om att du skulle finnas med, fast du inte skulle vara

här. 

Hans Christian Christensson! Jag är så oerhört stolt och glad över att fått vara

din mamma i dessa år, att fått ha dig i mitt liv, att fått känna din stora kärlek,

att fått uppleva vad du till och med efter din bortgång har gett alla oss i din

närhet som vill ta emot. Du var och kommer ALLTID ALLTID att vara min

stora hjälte och förebild! Älskar dig sååå. Saknar dig sååå. Min son!

                                                                           

                                                                                       Din mamma