Det viktigaste av ALLT är kärleken till varandra, till alla våra nära
och kära, kärleken till de som ingen kärlek får eller ger, kärleken
till livet, kärleken till våra djur, kärleken till oss själva (på rätt sätt).
Det viktigaste med julen är detsamma!
Så länge det finns kärlek i rummet och alla delar den så är du och
alla dina nära och kära lyckliga.
Finns nog de som läser detta och säger/tänker att jag nog är lite
nojig. Det gör inget. Det måste kanske vara så. JAG mår inte dåligt
av det. Det är människan som inte kommit dit som mår dåligt. DET
i sig, kan jag tycka är synd. Jag vill att alla ska förstå. Så många
gånger som jag faller/fallit dit på att lyckan finns i något annat, så
många gånger jag mått dåligt av att inte ha det och det, inte kunnat
göra det och det. Och SÅ många gånger jag upptäckt OM IGEN att
det är den varma fina ickedömande, kravlösa kärleken som gör mig
lycklig och rik. Den man delar. Den man bara har och ger och får då
man är tillsammans.
Den kärleken som kommer fram då det finns extra behov, då det
finns något som gör att kärleken är extra viktig, då det är så att fram-
tiden "står eller faller" beroende på om kärleken finns omkring en
eller inte, är förståss extra viktigt och fint. Men om alla levde efter att
man ska ge och ta emot ALLTID skulle det inte vara någon grej, det
skulle vara naturligt, bara finnas där.
Jag har fått och gett det julens känslor handlar om under 17 timmar
intensive. Mina flickor (jag har ju inte någon son kvar längre) och
mina 2 underbara barnbarn, mina små prinsar, har varit hos mig och
under den tiden kände jag allt det jag behövde, hade hoppats på och
hade trott på. Vi hade sååå mysigt under kvällen igår! Då småfisarna
låg och sov tätt intill varandra spelade vi Alfapet och jag vet verkligen
inte när jag/vi skrattade så mycket som vi gjorde då. Vi var alla tre
så otroligt trötta men ville mysa tillsammans så vi spelade alltså
Alfapet, vi har gjort det några gånger, och då vi nu är rätt "jämnåriga"
på den fronten så blev det lite roliga envisheter och bra ord, men jag
måste tyvärr också erkänna att jag hade 3 ord som mobbades bort
totalt av mina döttrar (trots att jag hade helt rätt enligt svenska aka-
demins ordlista -även där var orden dock gamla, hm). Jag vann, är
väl viktigt att dokumentera ;-) - okej då, väldigt liten marginal...
Idag, kunde jag knappt röra mig, och jag är fast beslutsam att INTE
åka någonstans förrän jag fått hjälp med min väldiga smärta i varenda
knäppa led! Jag klarar det inte. Jag orkar det inte. Och jag har ju precis
börjat komma tillbaka från "de nedre regionerna" av tillvaron. Jag
skulle inte palla att ha så här ont och åka iväg och hantera en dement
persons (särskilt en så nära) så som läget är just nu och jag kan inte
"riskera" mitt mående mer nu. MINA barn är ju oroliga. De är glada nu
då jag mår bättre psykiskt. DET är jag med. Så otroligt. Jag känner
mer "livet i mig" igen. Dessutom känner jag så himla mycket att jag
MÅSTE ta bättre vara på de år man har kvar på denna jorden, i detta liv.
Jag vet att Chritian skulle velat och att tjejerna vill att jag ska ha det bra,
att jag ska må bra, vara lycklig och gärna, väldigt gärna, ha en man i
mitt liv. Vi får väl se hur det blir med mannen, men jag är ju mer
öppen för den biten nu, faktiskt. Det handlar mest om att hitta "den
rätte" nu. Hehehe.
Nåja, hrm, nog pratat om det
Jag beslöt mg idag i alla fall, för att INTE vara med hemma hos Louise
och fira jul idag. Jag visste att jag skulle lida väldigt efteråt, om jag dels
gått hela vägen fram och tillbaka (Peter hade leveranser hela dagen) och
sedan inte där kunnat vila ryggen när jag ville/behövde. Jag vet! Skit att
jag har så ont!!!! Dels så hade jag inte mycket till julklappar, inga alls
till mina älskade flickor som jag faktiskt helt av allt velat ha något till,
då jag ju tycker de om någon vore värda det efter allt slit. Och så tänkte
jag att om prinsarnas morfar hade mycket klappar så kanske inte mina
små hemmagjorda saker få något värde (MEN det var inte därför jag inte
gick dit). Hur som helst, efter att ha tagit beslutet så fick Nataniel öppna
sina julklappar hos mig och minen, ögonen, ropet då han öppnade det
platta paketet med manteln jag sytt är heeelt obetalbart!
Jösses!!! Haan klarade ALLT med hjälp av sin mantel.Och jag är
sagolikt lycklig, för inte alla får se lyckan och tacksamheten i
ögonen och hela ansiktet hos ett barnbarn, då han öppnar ett paket
som är hemmasytt. Han är helt otrolig den killen!!! Men han är också
fint uppfostrad med att "man kan önska, men inte alltid få allt", "man
ska vara tacksam för allt man får" (och han visar det också), men
han ÄR också så himmelens tacksam för allt. Han frågade om jag
gjort den till HONOM. Ofta visar han sådan glädje och tacksamhet.
ÄVEN om han också säger att "det är några paket", alltså underför-
stått att han gärna velat ha fler. Men jag fick se och känna av glädjen
över en egensydd mantels stora glädje (och naturligtvis också alla
dess magiska egenskaper), som ni ser på bilderna
Sen fick han öppna mina paket till Buster också. Tårtan gillades av
Louise. Skallran gillades av Nataniel. Ugglan gillades visst väldigt av
Buster :-) Myyyys.
Såååå. JULEN är slut!
I mina ögon är julen slut sedan mitt på dagen i dag. Sååå skönt!
Jag vet inte NÄR jag ska åka tillbaka till mamma och Rolf. Grejen
är den att jag verkligen skulle vilja åka till pappa och Kerstin (och
införstått också Cia och Reima och mina tre underbara systerbarn).
Rolf frågade redan igår om när jag skulle komma, och mamma önskade
också att jag skulle komma (MEN hon tyckte åtminstone att jag skulle
kolla med läkaren först om min värk, innan jag åkte dit). Alltså, jag
'förstår ddem båda två, men samtidigt tycker jag ju att hennes man har all
möjlighet i världen att "be om kommunal hjälp", nu, men han gör ju inte
det! Han väntar att jag och syrran ska fixa det. HUR gör man?
VARFÖR tar han inte tag i det???? Varför ska VI behöva det? Det är
ju inte VI som tröttnat? Och samtidigt söker hon, och behöver, så
mycket kärlek min mamma. Och trots allt som varit i mitt liv, trots
allt min mamma gjort mig, så kan jag bara känna kärlek, förståelse
och ömhet för henne. Min älskade lilla mamma säger själv att hon
måse säga något dumt i slutet av sin kärleksförklaring jämt för att hon
känner sig dum. Typ: Jag älskar dig skithöna! Typiskt min mammas
kommentarer.Jag sa till min mamma att "det har jag sett igenom dig
för länge sen! Jag veeet att det är kärlek". Hon blir lite rörd då.
Det är så himla drygt! ag känner och vill så himla mycket!!!! Jag bara
önskade att min kropp klarade av det jag ville också. VERKLIGEN!!!
Skulle verkligen så himla gärna hellre vilja åka till pappa just nu.
Hur det än är, så känner jag att det just JAG ville ha ut av julen, det
har jag verkligen fått. Sådan kärlek, glädje, humor, värme och tacksam-
het möter man bara i en miljö av ÄKTA KÄRLEK.
GOD JUL alla mina otroligt fina vänner!!!!!!!! <3 <3 <3