Först så går det upp och sen så går det ner och så vidare. Stundvis

sitter man i lite mellanläge ett tag och hämtar andan och förbereder

sig.

I morgon är det ett år sedan begravningen av Christian. Mitt hjärta

SKRIKER av längtan efter honom, saknaden känns som något jag

inte kan förstå- ungefär som att "jag MÅSTE träffa honom NU, för

han kan inte vara död!", smärtan karvar sår efter sår inuti mig. Jag

inser att jag inte har kunnat ta in det innerst inne, har inte kunnat se

det på riktigt, har verkligen inte accepterat det - att han är borta för

alltid. Jag försöker, jag konfronterar mig själv och mina känslor och

tankar, försöker tänka tankarna helt ut, men jag kan inte själv! Om

det beror på rädsla eller vad det är som stoppar mina tankar, det vet

jag inte och jag kan få panik över det ibland. Om han bara visste vad

enormt stor betydelse han har/hade för mig. Han som alltid pratat så

om min betydelse för honom. Men jag hoppas och tror att vi visade

det så pass mycket åt båda håll så att ingen tvekan rådde. Det är så

svårt att inte ha den viktiga människan och underbara sonen kvar i

min vardag och närhet. Åtminstone inte fysiskt. 
Det är väldigt lite jag minns från året som gått, men vissa händelser

minns jag mycket av. Begravningen är en sådan. Den var så otroligt

fin, i precis det stuk jag kan tänka mig att han hade velat. Han hade

varken velat visas fram som en ängel eller buse, han var både ock.

Vi fick de olika bitarna av honom, där det passade som bäst. Precis

som många andra, kanske alla gör. Vi ÄR olika beroende på vem vi

är med. Vi är sammansatta av flera delar, mer eller mindre bra. Men

det var många bitar som alla enades om; han ickedömande, hans kär-

lek, hans omtanke om oss nära och andra, hans humor, hans förlåtande,

hans vilja att ena människor, hans känslighet, hans ovilja att ta plats.

Det känns ibland som om människor glömt bort, inte vet att det bästa

sättet att hedra honom är att försöka tänka på hur han tänkte och var.

Då det går. Att egot har fått ta för stor plats, och hatet, och ofröståndet.

 

I morgon får vi minnas honom, så som han var. Minnas hur vi ville att

han skulle känna, ville att han skulle förstå vår kärlek och uppskattning

av honom - genom hur begravningen gjordes...

 

Återigen förundras jag över hur "TIDEN" verkligen är ett påfund av oss

människor, att den inte är lika hela tiden - ibland känns ett år som en

vecka/månad, och ibland känns en timme/dag som evigheter. Ibland vet

vi ju inte NÄR något hänt, vilken dag det är i veckan, om det var en

vecka eller två sedan man såg någon sist. Ja, ni vet. Men så som det

varit sedan 15nde november 2014 kan inte beskrivas, bara att tiden inte

finns på det vanliga viset. Men enligt almanackan har det i morgon gått 

ett helt år sedan jag klev in i Stora Kopparbergs kyrka och såg den svarta

blanka kistan med skinnjackan, mörkröda blommorna, svarta kandelabern

med mörkröda ljusen och det otroliga porträttet av min älskade son 

framme vid podiet. Som i en bubbla, utan att verkligen se människorna 

riktigt omkring mig, gick jag fram och satte mig på bänken längst fram,

med mina flickor och begravningen för Christian började...