Ett år! Ett helt år - 365 dagar - har gått sedan vi begravde min så

otroligt älskade son. Om det inte vore för att jag VET med förnuftet

att det är så, hade jag aldrig accepterat det, hade aldrig kunnat få

det till att ha gått ett helt år! Samtidigt har det gått så hemskt myc-

ket för MÅNGA dagar! Den saknaden jag känner, du vet den där 

som sliter mig i stycken ibland, den som får mig att tro att jag håller

på att bli tokig emellanåt, det är det grymmaste jag upplevt. Då 

menar jag inte "grym" som i tufft, fränt, utan "grymt" som i HEMSK

grymhet. Jag är en vilsen mamma till tre (3) barn men har bara två

kvar. Visserligen helt underbara och lika älskade, men de var ju tre

förut. En del av min rikedom har tagits ifrån mig. Jag kan inte vänta

på att bli farmor längre, eller på att se min son lycklig och kär och

få hoppas på en fin svärdotter. Jag har inte tryggheten att veta att

min son ska komma och hjälpa mig med de tunga saker jag behöver

hjälp med - allt det står nu. Jag kan inte känna mig glad för att jag

ska laga pannbiffar med potatis och gräddsås till honom, den mat

han älskade mest både under uppväxt och sedan. Det gav mig också

en lycka, allra bäst var det då jag kunde skicka med honom matlåda.

Åååååååååååååh, det gör så galet ont!

Har tittat igenom allt från begravningen i dag. Programmet, texten 

jag skrev för fikat efteråt, musiken. Det är helt galet! Så mycket hand-

lade om "att fortsätta leva i hans anda, i hans stil", om att vara rädda

om varandra och hjälpas åt, att inte vara egoistiska utan finnas för

varandra, om att vi var som en stor familj och att Christian skulle ha

älskat det, ATT HAN ÄLSKADE DET. Vad hände? Blev det så? Nej,

inte på långa vägar. Politik blandades ihop med personlighet, frågor blan-

dades ihop med anklagelser, GAMMAL kärlek blandades ihop med 

nutida kärlek, i stället för att vara tacksamma över att han älskade

oss alla skulle det tävlas i vem han älskade mest. Den som drog sig

undan och klev ur sammanhållningen gjorde allt fult som går för att

få ihop till egen samvaro genom att smutskasta andra.

 OJ vad Christian skulle vara besviken!

Det han ville mest av allt var att vi skulle vara som en familj, helst att

jag och hans far skulle vara ett par och alla syskon skulle vara i en

familj. Den drömmen hade han in i det sista. För han ÄLSKADE oss

ALLA, på olika vis, av olika anledning, för olika saker, men lika mycket

på det vis det går. Han gillade inte ALLT med NÅGON, men han var

som sagt inte den som dömde eller dömde ut - han kunde vara arg

eller besviken eller orolig eller irriterad över något någon gjort/sagt, men

DET gjorde ingen som helst skillnad i hans kärlek till personen. För så

var det med ALLA, något som var galet ibland, med mig också. Det

ÄR ju så - för alla. Värmen och kärleken fortsätter finnas ändå.

Nåja, det är så synd att inte hans själ fick leva vidare på DET viset,

men vi kan bara var och en försöka, om vi vill. Jag är så väldigt stolt

över hur han var som människa så jag hoppas jag kan leva upp till

hur han vill att jag ska vara. Bland annat ville han så gärna att jag 

skulle tänka på mig själv, så jag försöker och ska försöka. Jag vill

att han ska vara stolt över mig även fortsättningsvis.

Ja, tänk vad musik och texter kan få igång för tankar...

 

 

Dagen började inget vidare heller. Hade försökt planera igår, att jag

skulle gå upp och titta på lucia, med tända ljus både vid Christian

och vid mig på bordet, kaffe och pepparkakor och täcke omkring mig.

Av många anledningar blev det inte så, väcktes  av telefonen i natt, 

och då jag äntligen somnade om igen sov jag förbi klockan. Vaknade

i stället av telefonsamtal som informerade mig om att min lilla pappa

åkt in med ambulansen. Är ett tag sedan nu, han är ju iväg varje 

vecka men inte med ambulans. Men jag visste att han mår väldigt dåligt

sedan ett tag igen, har så ont och är svag. Blev inte chockad alls, men

tycker så klart att det är hemskt jobbigt. VILL INTE förlora någon mer

på ett tag. Tyvärr vet jag att verklighetetn inte bryr sig om vad jag vill

utan det kan bli både en och två eller ännu fler snart. IBLAND får jag

den där dumma tanken "Varför blir det så här för just mig? Hur mycket

ska man behöva orka?Vad har jag gjort som straffas så?" Egentligen

är det ju inte jag som drabbas direkt, utan det blir följden av att någon

annan nära drabbas, så att säga. Och så tänker jag att det är något 

jag ska lära mig, att det är någon mening med allt och att det måste

ha att göra med nästa liv, på nästa ställe. Att det är meningen för att

jag ska kunna hjälpa andra (men borde ju vara fullärd för länge sen då

tycker jag eftersom det varit min lott redan från början. Men det är väl

något jag inte lärt rätt eller lärt klart. 

Jag tycker fruktansvärt synd om pappa. Man är inte särskilt kaxig i

hans situation då man går och väntar på det oundvikliga, men han

försöker skämta och hålla humöret uppe fast han har så ont och inte

vet när det är dags att ringa ambulansen, så det inte blir i onödan. Jag

tror inte det skulle vara i onödan någon gång då det gäller honom, för

han vill INTE åka in. Jag hoppas innerligen att han blir bättre och kan

åka hem till sitt igen. Jag har ju inte kunnat åka dit på länge, då jag varit

i dåligt skick själv, och i mellandagarna har vi planerat att jag ska dit.

Skulle vara väldigt snopet om det inte går nu då. 

Mamma, däremot, lät riktigt pigg på rösten då jag pratade med henne

idag. Min syster talade om för mig att det ju var deras 25-åriga bröllops-

dag idag! Så jag kände att jag ville ringa och gratulera. Det är ett tag

sedan hon lät så pass pigg. Minne och förvirring är ju likadant, men

så länge hon är glad och pigg så är det det viktigaste. Det finns inte

så mycket kvar av henne, trots att hon äter bra. MED sällskap, för

annars verkar hon glömt hur man gör lite. 

Jag börjar bli gammal. Så är det. Och en dag som denna märks det mer

tydligt. Det blev en tung dag, men som jag sa till min kära syster; tur

jag är tillbaka lite (psykiskt alltså) så jag kan skratta också. Måste säga

att jag är ganska stolt över mig själv, jag kom ut på andra sidan den här

gången också. Inte så mycket längre än, men det kommer. Även om jag

tvekade då jag bedömde knäcken jag gjorde idag - den blev nog lite för

mjuk. JAG brukar inte misslyckas med knäck...