Tiden bara ramlar på, inget särskilt händer, man går på sina läkarbesök,
går och handlar, lagar sin mat och äter den från bricka vid TVn. Man diskar,
byter kattsand, tvättar och städar. Ibland får jag ryck och röjer fram kartonger
med tavlor och ramar, sorterar fotografier och minns, eller pratar med någon
av goda vännerna eller familjen. Det ser ut som om inget händer i mitt liv.
Men jag tror det aldrig hänt så mycket innuti mig, som det gjort och gör nu!!!
Något händer defenitivt. Men hur förklarar man det? För jag vet inte.
Jag vet att jag dragit mig inåt, pratar inte med så många och inte särskilt
mycket, skriver inte många rader och känner att jag tänker oerhört intensivt.
Inte så jag är deppig direkt, utan det är mer som att jag undersöker och
konstaterar vissa delar av mitt inre och universum. Dessutom känns det som om
min egen död har kommit närmare - men det har jag förstått att många känner
då ens förälder har gått bort. Och med så många dödsfall som varit i mitt liv
de senaste åren så är det väl inget konstigt i det. Och folk fortsätter att gå bort
i snabb takt. Varför går det ofta så fort nu för tiden och varför är det oftast
i svår cancer eller annat som tidigarelägger bortgången? En före detta granne
som jag såg som "hälsan själv", friskare och mer levande än de flesta jag
känner är den senaste i raden. Även om det inte är någon anhörig på något
vis, så för det en obönhörligt närmare min egen död - om HON kunde dö, då
kan jag inte riktigt se VAD som skulle kunna sägas för att övertyga mig om
att livet kommer att bli lååångt. Och visst blir jag berörd...
Det är en av de saker jag avhandlar i mitt inre nu, men även att det är saker
som måste göras, innan det inträffar något som gör att jag inte kan göra det.
Finns ju så mycket som kan hända, inte bara död, och jag kan inte/vågar inte
ta något för givet längre. Inte alls. I samband med dem tankarna så kommer
det många svåra tankar runt vem jag ÄR, varför jag är den jag är, vad jag kan
göra för att eventuellt förändra något, vad är det som är viktigast för mig och
för andra, ja det finns massor att grubbla på och det bara kommer. Det bara
rusar fram i hundrasjuttio. Det som är mest konstigt är att jag helt plötsligt kan
klara av att inte göra något alls då jag ser på TV eller pratar med någon eller
går ut. Jag kopplar av!!! Det har jag inte kunnat sedan tiden innan min älskade
son gick bort. Det har varit så konstigt - jag har inte kunnat koppla av då jag inte
haft något att göra, SAMTIDIGT som jag inte kunnat "ta mig för" saker, känt mig
handlingsförlamad. Men i och för sig har väl ingenting varit sig likt sedan den dagen.
Nu har alltså min kära pappa också gått bort, och nu kan jag koppla av mer med
kroppen?!?!? Antar att det dels beror på att hans lidande var så fruktansvärt svårt
att se, utan att man kunde göra så mycket för att lindra, så då han slapp lida mer
så blev det samtidigt med sorg en känsla av frid, han hade ju fått frid efter all kamp.
Dels kan det bero på att jag ju funkar så att bearbetning kommer ganska långt i
efterhand, typ då något nytt händer. Alltså kanske mina bearbetningar av sorgen
efter Christian nu börjar komma någon vart. Jag har ju dessutom varit tvungen att
släppa på spärrar, kort men intensivt i kyrkan. Kanske det inte stängdes lika mycket
igen efter det. Det kommer ju häftiga starka vidriga känslor av förtvivlan och sorg
emellanåt, särskilt då jag ser bilder på pappa och då vi pratar om honom. Samtidigt
är jag så tacksam för alla år jag fick tillsammans med honom och alla våra samtal,
svampturer, eldning i spisen, hundpromenader, nutning av måltider (som vi alltid
fick goda, då vi hade samma smak gällande mat), skratten och gråten vi delade, samt
de tillfällen då vi gick på affären och pappa tyckte folk kunde få titta och tro att han
fått en ny kvinna - det tyckte han var roande, folk fick väl tro vad de ville (det var
under den tiden han blev lämnad ensam första gången). Jag är så oerhört tacksam
för att det som behövde sägas blev sagt och att jag inte behöver känna skuld för
att bara ha tänkt på mig själv eller något annat, när han led som värst. Visst hade
jag önskat att jag hade suttit vid hans sida i just det ögonblicket då han gick över till
den andra sidan, naturligtvis, men nu blev det inte så och pappa visste att vi fanns
hos honom ändå. Hela tiden.
Min pappa, då han höll på för fullt med att ordna "min stuga" som jag kunde bo i
då jag var hos honom på somrarna:
Min fina lilla pappa då han precis kommit till korttidsboendet, då han fortfarande
var närvarande och hade kämparglöden kvar, trots svår smärta och obrukbar arm.
Det var också här han plötsligt gav upp och drogs ifrån oss, snabbt och brutalt.
Jag älskar och saknar dig, och jag är så otroligt stolt över dig! <3
<3 tuffa grejer... Kram