Känner mig helt borta i huvudet på något sätt. Tom. KAN bero på att
jag varit väldigt sysselsatt och igång under ett tag, att mitt jag behöver
vila både själsligt och kroppsligt, men vet inte. Kan bero på att mina
känslor åker berg-och-dalbana precis heeela tiden. Glad-arg-sorgsen-
euforisk-nyfiken-förhoppningsfull-förtvivlad-kärleksfull-rädd-uppgiven osv.
Är väldigt skönt att ha kommit dit där jag kan känna så många positiva
känslor, men också väldigt tröttande. Har man öppnat upp för känslor
kan man ju inte sortera bort vissa av dem, man kan inte välja vilka man
ska känna och vilka man ska stänga bort, de kommer allihop, vare sig
jag själv vill eller inte.
Sen tror jag kanske också att ekonomin som jag (inte) har, och som jag
alltid måste leva med, tar ganska hårt på mig. Att ALDRIG slippa oron,
aldrig kunna tänka sig att ens drömma om att kunna köpa/göra något
utöver att kämpa för överlevnaden. Varje månad, veckan innan man får
sjukpensionen igen är väldigt tuff. Och ja, jag är glad åt min inkomst
med tanke på att jag inte kan arbeta. Men visst hade jag vansinnigt
mycket hellre kunnat jobba och ha en bättre inkomst. Verkligen. Att exakt
VARJE månad vara tvungen att vara orolig och inte kunna äta sig särskilt
mätt tar på krafterna. Särskilt under en sådan period i livet som jag har
och har haft nu senaste året. Ändå snålar jag in på precis allt. Utom att
jag faktiskt inte kunnat sluta röka. Det gör att jag kan känna att jag inte
ens har rätt att klaga. Även om det jag röker upp borde gått till kläder
och hälsa, buss och hem så kan jag inte sluta just nu, inte riktigt än.
Det svider också. Men de bitarna har jag fått lägga åt sidan för länge sen
nu, är värre då jag inte har något att äta. Går inte att lägga det åt sidan
på samma sätt även om jag försöker. Lever mest på svamp, ris och
konserver. Det går rätt bra, med olika kryddor, undrar bara lite om jag
får i mig det jag behöver, har lite hjärtklappning och yrsel. Idag kände jag att
jag tappade lusten lite. Tänk dig en rätt med räkor!!! Avokado! Grönkål!
Näej, nu får jag sluta. Det är en vecka kvar till pension :-)
Har påbörjat röjning av altanen idag, i solskenet. Halva altanen blev någotså när städad, sorterade lite påsar och lådor men har inte kunnat ta mig
iväg med det än. Får bli nästa steg (uppdelat i 2-3 omgångar). Kändes
skönt att sitta där ute nu i alla fall, kände livet i mig.
En nära väninna går igenom ett helvete just nu också. Hennes bror är
döende i cancer och det verkar gå fort. Den familjen har också den där
närheten till varandra och de förlorade fadern för 1 1/2 år sedan. Hon har
det jobbigt förståss. Känns så hemskt att inte kunna hjälpa annat än att
prata med henne och visa att man finns och försöker förstå. Jag kan
nog säga att jag förstår, har ju själv förlorat en syster i levercancer, en
son i hjärntumör och har en far med myelom som man inte kan sia så
mycket om. Minns hur syrran tynade bort, blev till en liten mumie med
gul hud och bara skinn och ben. När hon väl gick bort var det skönt, för
att hon slapp lida mer. Hon levde verkligen på övertid. Ingen sorg är den
andra lik, men jag vet att någon som hör av sig, som lyssnar utan att
servera "lösningar" och fel "goda råd", som visar att rädslan för att göra
fel övervinns av viljan att finnas, DET är vad man behöver. Bland annat.
Usch vad jag lider med henne. Med DEM.
Det går utför med mamma nu också. Det tar liksom nya stora steg - åt
fel håll - då det händer våra saker och då hennes bror gick bort nu i början
på året blev hon sämre. Förlorar förmågan att klara av saker med väldig
fart. Då vi pratar med varandra i telefonen är det mycket kärlek, och vet
inte hur väl hon vill mig med allt beröm och stolthet hon ger mig. Men idag
ringde maken och han mår inte alls bra. Sa själv att han har en depression.
Han vill inte gå hem igen, känner sådan motvilja mot det. Drar ut på att
handla, hittar på anledningar att gå iväg, tar bilen som han säger att han
ska tanka men då den redan är fulltankad ställer han den någonstans och
går runt runt bara. Det låter inte bra. Men jag sa det åt honom idag att det
ÄR bara han som kan göra något åt detta. Han måste också söka för sin
depression och kan kanske få hjälp den vägen med att ta de steg han
behöver ta. Kan handla om stöd i hemmet, korttidsboende, plats på hem,
undersökningar eller vad det nu behövs för att situationen ska bli hållbar.
Känns tungt att höra honom så nedstämd. Bryr mig ju om honom också
väldigt. Han vet det. Rösten bröts på honom idag då jag sa det åt honom.
Låter mest negativt det jag skriver idag ju! Det finns ändå mycket som är
positivt. I morgon ska jag till exempel på första träffen i skrivarcirkeln. Ska
bli så spännande. Liiite nervöst är det så klart, är inte särskilt van att vara
bland okända människor för tillfället. Men det får jag ju gratis träning på
de här gångerna. Blir nog bra. Jag har ju inte social fobi, det är jag glad för.
Hade det då jag var ung och det var skitjobbigt och tog tid innan jag övervann.
Nej, det handlar mer om att jag inte känner mig med i samhället av naturliga
orsaker då jag nu inte heller har några små barn (då hade jag ju en plats
som mamma), att jag inte har några naturliga orsaker och tillfällen att träffa
andra människor, inga pengar att göra saker för som jag klarar av med
mina sjukdomar och smärtor. MEN, det som försvårade allt ännu mer var
ju att förlora Christian och alla känslor och allt som hände med kropp och
själ efter det. Dags att försöka ta tillbaka lite av "makten" och ta sig ut.
I morgon börjar det...
