Min finaste vän på jorden skrev idag och frågade om jag mådde dåligt idag.
Hon gjorde det. Vi har väldigt nära kontakt även på det själsliga planet, med
många tankeöverföringar och tillfällen av förvåning då saker och ting faktiskt
inte kan förklaras som tillfälligheter. Är det någon som känner på sig hur jag
mår så är det hon (och tvärtom).
Nu mådde jag mest fysiskt dåligt idag, med värken som sliter i axlarna och
trötthet efter dåligt med sömn på grund av värken. Kände också lite småångest
då det var så mycket som kört ihop sig med operation, axelbehandlingar, diabetes-
sköterska, hemtjänst, hjälpmedelsbehov, och andra praktiska saker inför och
efter operation. Ringde dock till vårddcentralen och sa som det var; att jag inte
visste vart jag skulle vända mig och att det var flera frågor jag behövde hjälp med.
Hon var så förstående och bra att lyssna, vägleda och peppa. Så nu har jag lite
mer kött och benen och mindre ångest inför det hela.
Nu råkar jag veta att det min vän menade nog mest var oron inför min pappas
mående och skick just nu, och mötet med hans läkare i morgon som jag ska
vara med på. Så är det så klart, men kanske inte på det viset, jag är mest oroad
över vad vi ska få höra/veta och att något så hemskt som att han ska gå bort nu
ska hända. För vad kan jag göra med en fot i gips? Hur ska jag kunna hjälpa,
stötta, göra det som behövs? Jag VILL ju också göra allt det, men kan ju INTE
om det skulle ske snart. Dessutom vill jag naturligtvis inte förlora min pappa än!
Fast jag är den som fått möjligheten att få och kunna höra honom berätta om
sitt liv mest av oss, så vill jag höra mer. Och mer och mer. Jag vill kunna krama
den där envisa, stolta kroppen många gånger till. Jag vill vara säker på att han vet
hur mycket han betyder och betytt, hur älskad han är och har varit för så många
människor genom livet, hur stolt jag är över honom och det han gjort. Samtidigt vet
ju även jag att det är egoistiskt att tänka så. Jag skulle naturligtvis unna och förstå
om han inte orkar och vill mer. Den smärtan han känner på alla plan, den känslan
av oförmåga då inte ens envisheten räcker till för att göra saker - den är inte lätt.
Usch så svårt det är att se luften gå ur en människa man älskar!!!
OCH om nu min vän och jag mår pissigt idag - hur sjutton mår min far då???
Särskilt en dag som denna, då regnet faller oavbrutet, då det råa når ända in i
märgen, då mörkret börjar sänka sig allt snabbare, då isolering nog kan kännas
oerhört tufft...
Det hjälper att ha en vän som känner och vet och som då faktiskt också hör av
sig och verkligen bryr sig. Det är många gånger vi sagt; vad gjorde vi utan varandra!!!