I dag var jag iväg på morgonen och gjorde datortomografi av ansikts-
skelettet och bihålorna. Inte för att jag tror det kommer visa något, men
läkaren ville ha den gjord så man kan vara säker på att det inte är något
galet där. Inte vet jag om de kan se kronisk bihåleinflammation eller vad
hon hoppas hitta. Läkaren är väl mest ute efter en anledning till mina
ökande vita blodkroppar och nu också blodplättar. Nå, jag hade hellre sett
en ordentlig undersökning av ryggen just nu faktiskt. Har ALDRIG haft så
förut att jag inte kan stå eller gå mer än en liten stund i taget innan jag sen
måste sätta mig mot värmedynan och vila. Det vrålvärker i heeela ryggen,
men mest i svanken, bäcken och mellan skulderbladen in emot ryggraden.
Kan vara ett skov, fasettlederna har ju redan sviter efter inflammationerna
och det kanske alltid kommer vara så här, men då MÅSTE jag ha en stel-
operation för det går INTE. Men ska testa kortisonet igen. Tyvärr kan det
dröja innan jag får tid på ortopeden (kunde ta runt 5 månader, men står på
återbudskö också) och då jag väl ska dit vet jag inte om jag kan prata rygg
eftersom jag ska dit för fot-operation. Men så här kan jag inte ha det.
Jaja, jag har ändå trotsat kroppen. Man biter ihop så hårt det går, det
KÄNNS att man gör det. Igår tog jag bussar (fick byta både dit och hem) till
en butik (ja Schenker har ju sina ställen där de lämnar ut och de kan vara
långt hemifrån) där jag hämtade paket och handlade hem lite. Paketet var
stort men inte så tungt. Jag missade precis bussen och fick stå ute och
invänta nästa buss halvtimmen senare. Jag fick lov att stå och hålla upp
mig med stöd på båda sidorna! Sjukt! Men det var fina saker i paketet :-)
Ostryket men ändå...
Hemma sen, satte jag mig och sydde
klart manteln. Det gick ju inte att låta bli, blev så nyfiken på hur den skulle
bli och så är det ju jul snart. Så med många småpauser vid värmen fick jag
den äntligen klar - liiite stolt över den faktiskt. I dag blev det mindre gjort på
pysselfronten. Efter mycket väntetider också idag, så kom jag hem och la
mig direkt för en timmes vila på spikmatta. När jag sedan kom upp igen
blev det nära nog kaos, då kära syster ringde och det visade sig att mammas
man Rolf hade brytit höften och var på väg till Falun från Ludvika lasarett.
Men det mest kaotiska var att mamma varit med till Ludvika lasarett (hon
kan ju inte lämnas själv hemma mer än en liten stund) och personalen där
hade skickat henne att ta bussen hem själv!!!! De visste ju inte att hon är
så dement. Ni anar inte vilka tankar som snurrade runt i huvudet på både
mig och syrran, som med sin karl var på väg för att leta upp henne och få
med henne hem till sitt igen. Mamma har inte åkt buss på säkert 50 år! Hon
vet inte ens hur man går för att ta sig hem, eller till en hållplats eller någon-
stans alls över huvud taget! LILLA MAMMA! Trodde vi skulle få be polisen
om hjälp och jag var så ororlig över vad hon hade för kläder, då jag vet att
det inte brukar vara så hävligt med den saken. Mycket riktigt. Då syrran
och hennes karl hittade mamma hade hon ingen vinterklädsel på sig. Men
hon hade inte tagit sig någonstans än, så de fann henne på lasarettet som
tur var. Hon visste väl inte ens vad som hänt vid det laget! Är så himla glad
att ha min syster nära nu, de har ju bil och körkort och är två också, så det
är verkligen guld värt. VAD hade man gjort annars en sån här gång!?!? Jag
vågar inte ens tänka på det. Känner mig trygg...
Och lilla Rolf då? Jo, han ska opereras i morgon, men mer visste han inte
då han ringde. Han verkade ganska lugn och avslappnad (blev nog lite av-
koppling ärligt talat) och han blev serverad mat fast det var länge sen de andra
åt, man riktigt hörde att han tyckte om att bli ompysslad. Ja käre värld, de
har det inte lätt de heller!!! Men kanske kanske kan vi nu smyga in lite kom-
munal hjälp utan att mamma protesterar allt för mycket. Det skulle behövts
för länge sen. Rolf är äldst av alla och har problem med allt möjligt han också.
Men han har inte riktigt "vågat" skaffa hjälp vid kommunen, har svårt att
propsa på för egen del. Mammas humör skrämmer. Och hon rår ju inte för det
hon heller. Nu för tiden.
Men NU vet jag ingenting om hur någonting blir från och med i morgon. Det är
jobbigt. Att inte veta. Att kanske vara tvungen att åka iväg NU, när jag redan
har så svårt att hinna och orka det som ska göras. Å andra sidan blir det ju
ingen jul med de mina här att förbereda för om jag måste åka bort. Jag syr och
pysslar (har inte råd med några köpeklappar) och kämpar verkligen för att hinna
OCH orka med den värken jag har. MEN om det inte går att fixa på annat vis
(ska visst vara väldigt svårt att få jourhjälp nu, omöjligt) så är det klart att jag
ställer upp igen. Självklart! Hahaha. 5 minuter innan, om ens det, pratade jag
med Erika och sa att det var sån tur och så skönt att jag INTE hade något jag
var tvungen iväg för eller något jag måste göra i helgen, då jag hade så ont!
Det går att planera om annat, men inte DET. Smärta eller sjukdom har egna
regler. Det såg vi ju idag.
Av olika själsliga och andra orsaker bad jag mammas bästa väninna om hjälp.
Jag bad henne vara hos mamma i natt, då jag inte klarade av att åka dit. Det
var också sent och jag var så totalt slut i kroppen och rädd för att "ramla" igen
då jag nyss börjat må bättre. Syrran kunde inte heller av olika anledningar. Och
jodå, mammas väninna ställde upp så himla fint och åkte dit för att vara med
mamma i natt. Jag hoppas hon förstår vilken stor betydelse det har det hon gör!
Så underbart gjort! Kommer aldrig att glömmas.
Så just i kväll och i natt kan vi slappna av, så får vi se vad morgondagen har att
Så just i kväll och i natt kan vi slappna av, så får vi se vad morgondagen har att
ge. EN dag i taget och med kärlek i sinnet så löser man det mesta.
I kväll har jag tankarna hos alla jag älskar och tycker om. Jag är rik...
