Jag var inte beredd på alla historier av och om personer
som drabbats av cancer då jag satte mig för att se på
cancergalan på TV 7 i kväll. Det var flera som hade haft
och har hjärntumörer. En som var där och berättade om
sig själv och sin härntumör, samma form som Christian
hade fast Christian hade en blandform med ytterligare
någon form inblandad. JAg förstod nu igen vilken oerhörd
"tur" det ändå var att Christian inte behövde sitta och vänta
på att dö på det sätt som den här killen får lov att göra. Det
måste vara fruktansvärt svårt, både för den drabbade och
alla anhöriga. Jag VET ju att det är svårt eftersom jag har
en älskad far som får vänta. Han vet inte NÄR han kommer
att få lov att lämna jordelivet, det är svårt att säga vid myelom
(som är benmärgscancer, det vill säga benmärgen, blodet,
ja allt är cancerdrabbat - alltså INTE "bencancer eller skelett-
cancer som några felaktigt tror ibland, men även detta är
drabbat då). Pappa tror att det är hjärtat som kommer att ta
honom först. Det är illa däran trots 2 operationer, han har
redan haft flera infarkter. Diabetesen går inte heller att få
någon ordning på så han pendlar från superlågt till superhögt,
njurarna orkar inte heller med. Det är ett under att pappa
själv orkar med, särskilt efter nära-döden-vändan i somras.
Det känns tufft, tufft att inte hans önskan om att kunna få dö
pang bom mitt under en vedhuggning eller under en promenad
eller något sådant, utan nu får han i stället vänta in det. Han
som alltid varit så otroligt pigg och stark och i full fart hela
tiden. Jag tycker också att det är sorgligt att vi så tämligen
nyss ändå (bara några år sedan) började lära känna varandra
på riktigt och att det ska behöva ta slut så snart (när helst det
nu än blir) samt att det kom mitt i min stora sorg och chock
efter min sons död. Jag ville ha ork och möjlighet att ägna
mig på ett helt annat sätt åt pappa än vad som blivit de
senaste månaderna. Men det kanske hinns och orkas.
En annan upplevelse av cancer hade jag ju med min stora-
syster för några år sedan. Hon hade levercancer, det fanns
inget att göra alls då det upptäcktes, de gav henne några
månader att leva.Hon var envis hon. Levde på övertid, jag
tror det blev ca två år. Det var en liten liten människa, gul i
huden, ögonlock som inte gick att stänga, huvudet som en
mumie och en ihopböjd liten kropp som inte gick att räta ut.
Hon hade sådana smärtor men klagade aldrig. Då hon hade
palliativ vård hemma på slutet kunde inte ens katten ligga
på henne och den förstod det. Min syster hade ett gravt
förståndshandikapp. Men det jag minns mest av henne är
hennes otroligt starka kärlek, helt kravlös, till de sina, till de
som jobbade hos/med henne, till sina djur, till sina vänner.
Vilken kärlek! Hon gick bort först då mamma till slut sa till
henne att "Du FÅR gå nu Lotta!" Precis som om hon väntat
på tillåtelse, precis som om hon tänkte på andra till och med
i den stunden. Mamma fick vara med henne och se hennes
färd till högre orter.
Alltså det här med cancer är på så många olika sätt. Med
de erfarenheter jag har (såg ju också bästa vännen gå bort
34 år gammal för 15 år sedan, i livmodercancer som återkom
i hela kroppen, hon lämnade 2 små barn efter sig) från cancer,
både som dödat och som låtit folk överleva, så är det svårt
att säga vilket sätt som är "enklast", om det ens finns något
sätt som är enklare. Det är klart att det känns bra att få tid
och möjlighet att ta farväl och få chansen att säga saker man
velat säga, slösa kärlek och ömhet och allt det där. Men det
ska man nog försöka göra ALLTID. För INGEN av oss vet om
man själv eller någon man älskar kommer att drabbas. Kanske
snart. Och eftersom vi inte kan välja HUR så vet man inte om
man får möjligheterna DÅ.
Kvällens cancergala var riktigt fin. Respektfullt och vackert.