"Den gången då mamma gick till Runos och vi gjorde julpynt efteråt
Jag visste inte hur mycket klockan var, hade inte lärt mig den än, men det var mörkt fast det inte var kväll och det skulle snart bli jul. Jag hade varit och kikat på några paket högt uppe på byrån i mammas och pappas sovrum. Trots att jag inte fick gå in där. Det var så vackra papper runt om paketen. Några var till och med guldiga eller mörkröda, glansiga med stooora rosetter på- säkert från Amerika där fastrarna bor. Ibland fantiserade jag om hur det förmodligen var att bo i Amerika. Antagligen mycket bättre än hemma i vårt hus.
Just den här dagen var det en långtråkig dag. Jag målade i min målarbok medan Lotta målade i sin. Bredvid varandra på golvet i vårt rum. Kritorna gick sönder hela tiden och jag var lite arg på att Lotta tryckte så hårt med dem mot papperet då hon målade.
Mamma kom in och frågade om jag trodde att vi kunde sitta stilla där och måla om hon sprang bort till farbror Runos affär. Hon hade inget smör hemma och var tvungen att ha det då hon skulle steka sillen. Jag blev nervös. Hade aldrig passat Lotta så lång stund förut. Bara då mamma gick till tvättstugan nere i den hemska källaren eller då hon gick bakom huset och hängde upp tvätten för tork på torkvindan som pappa aldrig riktigt lyckades få ordentligt fast i marken. Men dessa gånger kunde jag ropa om Lotta fick ett epilepsianfall eller bet mig. Mamma skulle INTE höra mig ända bort till Runos, hur högt jag än ropade.
Jag vred oroligt på mig och drog upp knäna i strumpbyxorna så de blev helt uttänjda och fotdelarna hängde som små tomma korvar i slutet på varje ben. En hårtest åkte omedvetet in i min mun och jag frågade mamma hur lång tid det skulle ta. Det var då mamma sa det magiska;
”När jag kommer hem ska vi göra julpynt tillsammans. Alla tre vid köksbordet. Jag ska visa dig hur man gör smällkarameller och flätade hjärtan”.
Naturligtvis fick mamma gå. Vi hade aldrig gjort något sådant förut. Aldrig pysslat. Tillsammans. Jag tror inte vi gjort NÅGONTING tillsammans på det viset.
Så fort mamma gått utanför dörren, klättrade jag upp på bänken i köket med hjälp av en stol. Invid bänken var ett litet fönster som mamma kunde titta ut igenom då hon lagade mat eller bakade. Därifrån kunde jag se var mamma var vid varje lampa som stod efter vägen. Det var verkligen mycket mörkt ute och en tredjedel av fönstret var täckt av vackra isstjärnor, men så länge man kunde följa mamma med ögonen satt jag kvar. Lotta ville komma upp på bänken också, men jag vågade inte låta henne klättra dit eftersom jag visste att vi var förbjudna att sitta däruppe, helt förbjudna. Och hur skulle jag få ned henne om hon inte ville. Och tänk om hon ramlade ut genom fönstret så som mamma och pappa sa att vi kunde göra om vi satt där!
Alltså fick jag lov att klättra ned på golvet igen och spela lite rolig teater så Lotta glömde av allt och i stället skrattade åt mig. Liten som jag var, hade jag blivit något av en expert på att spela apa. Till slut kunde jag lura in henne i rummet igen, så då mamma kom hem efter vad som kändes som en enda nervös evighet, satt vi och målade igen. Och Lotta var glad.
Mamma tyckte vi varit så duktiga så och hon började genast plocka fram och duka upp en massa fina papper, på bordet i köket. Antagligen såg hon stolen som jag glömt kvar vid bänken, men hon sa ingenting, hon var bara glad och glittrande. Det var blankt papper i röd och grön och blå färg. Det var skrynkligt papper, crepepapper sa mamma att det hette, som man kunde göra tomteluvor av att hänga i granen. Det var tunna, prassliga papper i de mest underbara färger, till och med lila, som vi vek och vek och sedan rullade och rullade med en tom toapappersrulle i mitten. Då man tejpat på mitten och skakat lite på dem såg de ut som de fina smällkarameller som fanns i tidningen som mamma lagt fram. Nästan i alla fall. Vi fick klistra små bokmärken med björnlim på varje karamell och stoltheten var enorm då jag beundrade de färdiga resultaten. Lukten av björnlimmet var så god att jag ville smaka på det, men det fick jag inte. Man fick bara ta den lilla spaden som satt i det lilla facket på den gröna burken, så skrapade man lite av det vita klistret ur burken och strök det mot papperet. Att det hamnade lite runt också gjorde inget idag. Mamma var ju så glad.
Så la hon de blanka papperen framför sig, delade på varje ark och gav mig en del av varje färg. ”Nu ska jag visa dig hur man gör flätade hjärtan” sa hon. Bara hon och jag skulle göra dem! ”Lotta förstår inte när jag förklarar detta, så hon får klippa fina bitar ur de andra papperen” sa hon. Tiden stod still. Det var magiska ord; hon sa ju ungefär att JAG kunde. Lite pirrigt var det allt också. Med tungan mot överläppen, ganska hårt tryckt, lyssnade jag och tittade när mamma steg för steg trollade fram tvåfärgade hjärtan, hopflätade till små korgar – och jag gjorde likadant själv så jag till slut satt där med hjärtan som nästan såg ut som mammas. ”Vad fina de blev! De kan vi hänga i julgranen sen!” Jag kommer aldrig glömma de orden, aldrig glömma den stunden, aldrig, aldrig glömma den mamman. För hon fanns inte så länge till. Hon blev en annan sorts mamma. Det kom aldrig mer fram några blanka papper i julens färger, det kom aldrig mer ett tillfälle då mamma satt med oss och pysslade, det kom nog aldrig mer ett beröm på det sättet och jag tror inte jag fick se den glada mamman mycket mer sedan."
