Gårdagen tog ut sin rätt. Efter dammsugning och torkning av golv,
samt en halvdag med diverse gymnastiska rörelser och ställningar
tillsammans med barnbarn så vaknade jag halv sju och kunde inte
ligga kvar. Hittade ingen sovställning som hjälpte mot det onda. Så
det blev upp till värmedyna, värktabletter och Voltaren-gelé. Det räcker
med så lite känns det som, för att man ska bli uträknad på grund av
värk i bäcken och höft och ryggslut. Ändå gör jag de simpla rörelser
jag fått till uppgift att göra så inte allt blir en stelnad cementklump av
artroserna. Jag misstänker att det inte blir någon julskyltning för min
del i morgon om det inte mirakulöst botar sig under natten, men frågan
är om jag ens får sova i natt. Får ta till spikmattan, då brukar jag i
alla fall somna.
Känns så konstigt att det är första advent i morgon! Känns som att det
är första gången efter att Christian gick bort men det är det ju inte. Och
då är det alltså över ett år sedan han dog. DET kan det ju inte vara.
För ärligt, så känns det väldigt märkligt med TID numer. TID är inte
alls på samma sätt. Skulle kunna vara max en månad sedan allt
hände, enligt den tid jag KÄNNER. Men så är det ju inte. HUR kan
det bli så annorlunda? Går inte att förklara, men de som drabbats
av samma sak förstår antagligen. Mystisk känsla... Jag minns heller
inte särskilt mycket av året som gått. STORA händelser, vissa perso-
ner och deras beteenden (som verkligen chockat) eller deras enorma
överraskande stöd, barnbarn som föddes, pappas svåra sjukdom, min
älskade systers flytt till Dalarna, mina döttrars berg- och dalbanor,
årsdagen efter Christians bortgång och andra större saker minns jag
så klart, väldigt bra dessutom. Men annars är det tomrum på tomrum
i huvudet. Undrar om hur det hör ihop, för det gör det ju, det här med
TID och minne.
Det blev tyvärr ingen resa till papsen i veckan som var. Magen och
antagligen utmattningen satte stopp för det. Jag hade inte vågat för-
söka resa dit själv ens en gång, så svag var/är jag. Men det var så
irriterande att jag inte kom iväg när jag planerat det. Pappa har faktiskt
ringt flera gånger och pratat, kändes som en tröst och ett stöd som
jag uppskattade väldigt. Blir så rörd. Men det gör väldigt mycket måste
jag säga, då man har folk som bryr sig om omkring sig. Det är ju för
att jag vet det som JAG vill finnas till och bry mig, i stället för att ta
den lätta vägen förbi med huvudet bortvänt. Det kostar inte på särs-
kilt mycket men kan btyda en enorm skillnad för den man stöttar eller
bara hör av sig lite till.
är inte ens helt ikapp efter det ekonomiska haveri jag hamnade i i
samband med sonens död. Jag har i vanliga fall svårt att få till något
som helst för att kunna köpa någon julklapp till mina barn och barnbarn
men i år blir det då helt omöjligt. Det tråkigaste är att just för att de är
aalltid så himla förstående och tycker som jag att det handlar om mat
och stämning och att få vara tillsammans lite är det viktiga - JUST
därför skulle det vara underbart att kunna överraska dem. Och mina
barnbarn förstår ju inte sånt än. Nataniel är ändå det mest tacksamma
barn jag kan tänka mig. Ska försöka sy en superhjältemantel till honom.
Det blir ändå lite dubbelt jobbigt med julen då man heller inte har några
pengar till något extra som skulle kunnat trösta för stunden. Nåja, hur
det än är så blir det jul vare sig man vill eller inte och det finns väl en
mening med det som med allt annat (nästan?)
I kväll blir det "Så mycket bättre" att krypa upp i soffan med. Tänker
mycket på Tristan, blev som sagt berörd, tänk om allt var ett rop på
hjälp! Bästa vännens begravningsdag indikerar en del. Jag tycker
som sagt att vårt samhälle som vi lämnar över till de yngre SUGER.
Jag hoppas det finns tillräckligt många kvar för att samhället ska
överleva. Sjukvård, politik, social hjälp, vårt sätt att vara ego och inte
bry oss om varandra, ja allt tyder på att vi inte kan vara alltför säkra
på det.