Det är rätt otroligt hur hjärnan ”lever sitt eget liv”. Man märker det ganska tydligt då en kär och nära person går bort. Tankar som ”undrar hur det går för pappa med veden nu när det är så kallt” eller ”undrar om pappa gravat laxen än” bara dyker upp hur som helst, fast pappa är borta, har lämnat jordelivet och inte alls behöver slita med dessa tunga vedkorgar eller förbereda laxen som han gravat i alla dessa år. Så kommer man på att han faktiskt ÄR borta och då vill inte hjärnan acceptera det, och även hjärtat lägger sig i. Jag vill inte att det ska vara så! Jag vill ha min pappa att prata minnen med, att njuta av god mat tillsammans med, att beundra och vara stolt över, att känna samhörighet med sedan många år. Samtidigt vet jag att det är egot som känner och tänker då. För med facit i hand VET jag ju att min älskade pappa har det bättre där han är nu. Han slipper ha så otroligt ont, vara rädd för oredan i huvudet som kom de sista två veckorna, känna smärtan i själen som blev så otroligt avgörande på slutet. Han behöver inte känna sig till last, ensam och övergiven eller oduglig då han inte längre kunde ens med värsta viljan sköta allt omkring sig, eller göra vad han önskade för sina nära och kära. Han var en stolt man, en man som alltid tänkte på andra före sig själv, en man som förstod att han gjort fel val i sitt liv men som förstod att han var tvungen att stå för det. Han slet som ett djur med tanke på hans svåra sjukdomar. Han teg och led och fortsatte kämpa. Kanske inte humöret höll alla gånger, då han kände sig ensam i kampen och då han trodde sig inte räcka till, men han svek aldrig, han försökte inte smita undan och skylla på andra. Aldrig någonsin! Tvärtom.

Jag vet hans knep med laxen, han berättade det. Jag har hört det mesta om hans liv, han berättade det. Jag tycker jag kan påstå att jag kände min pappa ganska väl efter alla de år då jag var hos honom ensam och de år jag var hos honom då han hade sin kärlek hos sig. Men jag kommer så in i bomben sakna våra samtal, både tidigare och de sista veckorna då han fortfarande var med oss (då jag varje gång avslutade med ”Nu har VI löst några världsproblem, precis som jag och Christian gjorde - han gillade det). VEM ska jag ringa nu?!? Vi hann också säga de viktiga saker vi behövde säga varandra, vi hann ge varandra kärlek. Han hann säga mig att vi finns till för olika ändamål, och alla är lika viktiga för att det ska fungera. DET betydde mycket för mig som inte har någon karriär att vara glad åt. Att jag som människa ändå hade ett stort värde för honom också. Av någon anledning behövde jag det från min pappa. Jag hann säga honom att KARMA jobbar hela tiden. Det han gjort för andra kommer tillbaka i någon form, inte alltid från de man gett till, men alltid alltid på något vis. Jag är så övertygad om det, så väldigt övertygad. De som tänker på sig själv får inte mycket av andra, men de som ger får ofta tillbaka från oväntat håll eftersom allt är universellt. Pappa gillade det. Han var alltid stolt över de han hade hjälpt.

Så synd bara att han hade så svårt att be om hjälp! Där var hans stolthet alldeles för stor. Har ju sent i livet förstått att det handlade om hans bakgrund, hans uppväxt och hans kamp då vi bodde i min uppväxtby (där det inte var poppis att komma från Stockholm och få de högre befattningarna på bruket). Det är bara att gå till sig själv, man lär så länge man lever.

Jag är så glad att hans systrar finns så fint för oss nu. Trots deras egen sorg vill de visa att de finns och det gör gott i hjärtat. Det är många som sörjer, många som hållt sig utanför men som visar sin sorg nu. Det känns så fint. Jag är så glad för min pappas skull, för han ser, han ser…

Det har också varit 3-årsdagen av min sons begravning, den 13nde – luciadagen som aldrig blir detsamma igen. Hjärnan spelar sina spratt igen – helt plötsligt ser jag pappa och Christian vid ett bord där de äter smörgåstårta tillsammans. Någonstans förstår jag ju att det inte är verklighet, men bilden är väldigt tydlig. Jag undrar så klart om det är från något annat tillfälle i livet, kanske ett dop eller så, men kan inte komma på någon bra stund. Så självklart hoppas jag att de sitter och äter smörgåstårta någonstans där vi inte kan närvara (än), båda älskade mat, god mat. Något som går i arv, i vår släkt – att laga/äta god mat lagad med kärlek. Störst av allt är då man gjort en god maträtt av nästan vad som helst men som är gott för den man serverar det till – kärleken genom magen. Viktig.

Pappa, jag vet att du har det bra nu, jag vet att jag måste tänka så och ta mig an mina känslor på egen hand. Men du ska veta att jag älskar och beundrar dig så in i norden (ännu mer nu, mer än någonsin) och jag kan bara önska att ni är tillsammans alla mina kära som gått bort. Hälsa Christian, Lotta, farmor och farfar. <3 <3 <3