Är kanske märkligt för någon, men jag kan ju inte ta bort den känslan
för det, men jag minns verkligen inte när jag kände mig så levande sist
som jag gör just nu. Vet inte ens om jag kan sätta ord på det, men ska
göra ett litet försök:
En del av det handlar ju så klart om att mina sköldkörtelvärden börjat
komma upp i den nivån som är rätt för mig. Ni anar inte vilken stor skilllnad
det gör! Detta år då jag haft så låga värden utan att förstå det (då jag litat
på läkare som inget kan alls om sköldkörteln och skillnad på opererad,
medicinerad eller frisk körtel), har jag lärt mig vansinnigt mycket genom
sköldkörtelföreningen och bland annat då just hur mycket som påverkas
i heeela kroppen; inte bara extrem trötthet som varken kan vilas eller
motioneras bort, inte bara viktuppgång som inte går att banta/gå bort,
inte bara minnesproblem och svårt att koncentrera sig - utan det handlar
om så många problem och symtom och risker. Man är i hög riskzon för
hjärtinfarkter, stroke, alzheimers, diabetes, gråstarr, artroser, frozen sholder
och flera olika autoimmuna sjukdomar. Dessutom påskyndas åldrandet
av kroppen. Så allt som jag drabbats av under de senaste 2 åren har inte
enbart med sorg att göra, ÄVEN om hypotyreosen (låga skk-värden med
symtomen) också kan ha triggats igång rejält av sorgen och chocken.
Nåja, jag är nu så mycket piggare (även om jag inte är i närheten av hur
jag var innan allt än), klarare i huvudet (minnet är däremot inte så mycket
bättre tyvärr - än så länge), depressionen borta, förvirringen är lättare och
jag är inte lika rädd för att jag håller på att förlora plugg-förmågan helt.
Detta gör väldigt mycket för mig. MEN, jag tror det är andra saker som
gör att jag mår så pass mycket bättre. För helt plötsligt har livet fått en
mening, utöver nära och kära förståss. Tror att grubblerier, bollanden med
tankar, accepterande av känslor, möjligheterna att få dela med mig av mina
tunga, svåra känslor/tankar, diverse försök med att dra upp mig själv om
och om igen samt fint stöd, kärlek och omtanke från nära och kära - allt
det har hjälpt mig igenom det allra värsta ooch tagit mig igenom till där
jag är NU.
En dag då jag varit på kursen på högskolan (Mäns våld mot kvinnor i nära
relationer) och fått skjuts hem av en härlig kvinna som också går kursen
och som är kriminaljournalist annars - vi fann varandra direkt - och som jag
hade långa härliga samtal med, då satt jag på altanen och solen lyste rakt
på mig genom mellanrummet mellan husen (som den brukade göra då för
snart 2 år sedan). Känslan går inte att beskriva. Den har säkert lyst så många
gånger tidigare men utan att jag var närvarande och redo. För nu kände jag
verkligen att min son talade till/med mig och plötsligt visste jag att NU är jag
på väg, på rätt väg och med rätt erfarenheter och läkningsprocesser bakom
mig. NU förstår jag min mening med detta livet och i det stora. NU ska jag
ge de svårigheter jag haft och haft mod att gå igenom - utan att gräva ned eller
lämna över, som jag lidit mig igenom och fortfarande lider mig igenom - en
annan sida, en positiv sida. Låter det knäppt? Det ÄR inte knäppt. Tror jag.
Men någon sorts positiv mening måste det ju finnas med allt negativt. Eller?
Jag är av den tron, oftast till och med mitt under det svåraste (men inte hela
tiden), att det är så att allt har en mening. Hur skulle jag annars kunnat över-
leva??! Det MÅSTE vara meningen att jag ska använda mina erfarenheter
till att göra något bra, för andra... Först då får det någon ordentlig mening ALLS.
Det är ingen tillfällighet att det kommer just NU, och det KÄNNS. Jag är inte
dum, jag vet att det kommer många svåra stunder och många svackor igen.
Många gånger. Men det är så många saker som tillsammans gör att jag faktiskt
tror på mig själv nu, saker jag håller för mig själv men nog så viktiga. Det
innebär inte att jag har fått en väldig självkänsla, eller att man på något annat
vis har svängt med ett trollspö över mig, nej, nog får jag fortsätta kämpa med
och för det. Däremot ser jag det som värt att göra det nu.
Jag kan inte komma ihåg då jag senast gick och lade mig med huvudet fullt
med tankar på hur jag skulle förändra och rensa i hemmet, pynta, göra fint,
måla krukor, spika (glöm det! grrrr), kasta saker, rengöra på djupet, m.m. OCH
vakna morgonen efter med samma känsla och sedan GÖRA något av det!!!
Efter att tvättmaskinen kom på plats blev det naturligt, men inte så självklart,
att fixa i badrummet. DET har jag pysslat med idag, vilket innefattat att måla
en hylla som sattes upp, kasta en väldig massa onödiga saker och skräp såsom
nästan tomma förpackningar, gamla lotions, många "bra-att-ha-saker" och sånt
som förmodligen inte skulle bli använt. Allt har torkats av och satts på ny plats,
badrumsskåpet rengjorts och ommöblerats, ny maskin med tvätt tvättats och
så vidare. Eftersom jag inte kan stå så himla lång stund i taget tar det sin tid,
men det FÅR göra det. Det är ju det jag måste lära mig! Att med de sjukdomar
och svårigheter jag nu har måste jag lära om hur jag ska/kan leva MITT liv. Och
INGEN annan har med det att göra så tillvida att de ska kritisera eller håna, för
är det något jag alltid gjort så är det att gå över gränser för att göra andra, friska
personer nöjda och tillfreds - men det går ALDRIG att göra det eftersom det ALLTID
kommer att vara fel för NÅGON. Det är bara jag som ska leva med mig och mitt
liv så vem är det smartast att göra nöjd? Jo MIG. Hahaha. Så idag är jag i stället
stolt över vad jag KAN göra och GÖR.
Nu blir det lite plugga en stund med TV och dator på i bakgrunden, innan jag åter
går och lägger mig och planerar och grubblar och utvecklas ännu mer...
Kärlek till er alla <3
