Jag tappar bort mig då och då. Glömmer vart jag ska leta. Nu är jag
borttappad. Kan vi leta tillsammans?
Ja, precis så är det ibland. Har varit i den känslan i ungefär en vecka.
Om det har att göra med att jag varit instängd hemmavid under så lång
tid, utan möjlighet att kunna ta mig någonstans på grund av foten, eller
om det har att göra med att det varit ännu en sådan där så kallade "stor-
helg/extrahelg" igen - ja det vet jag inte. Kan vara en kombination.
Jag hade ett väldigt fint samtal med min far, om saker som utifrån gör
att man alltid då och då påminns om det faktum att man förlorat ett barn
(han har ju också förlorat ett barn, min syster), att det nog alltid kommer
att vara så och att det är meningen så. Men att man också ska ge sig
tillåtelse att KÄNNA då. Det är aldrig bra att skjuta sorg åt sidan mer än
för en kort stund möjligen - den kommer ALLTID ikapp någon gång.
Just den här extrahelgen var det sista april, det datum då min son för 19
år sedan slutade andas och då hans hjärta slutade slå, första gången
då han dog. Men den gången fick de igång allt igen och han fick fortsätta
leva i 17 1/2 år till. Den gången berodde allt på en allergisk chock tillsam-
mans med alkohol (en av de första gångerna han prövade alkohol för övrigt).
Jag trodde att INGET kunde slå den smärta, den förtvivlan, och den rädslan
som jag kände då. Inget gjorde det heller förrän han gick bort på riktigt...
Du vet, man går inte innan och tänker på att "nu blir det jobbigt, nu blir jag
deppig" eller så. Det är som om något tar över hjärta och hjärna och bara
kör det racet med en. Man bara smygs in i känslan och tankarna. Och det
gör ont. Man kan inte värja sig. Det är bara att hänga med
Då det kommer sådana stunder drabbas jag väldigt lätt av den fruktansvärt
jobbiga och välkända handlingsförlamningen som ett brev på posten. Jag
får också en vansinnigt jobbig ensamhetskänsla och känner mig isolerad,
instängd under min kupa. Självklart mycket också för att jag ÄR ensam då,
att jag lever ensam och inte kan dela tankar och känslor med någon på det
där spontana och omedelbara, naturliga viset.
Vanliga helger känns jobbiga då, men det har jag lärt mig hantera. Alla dessa
extra helger - som alltid alltid tidigare var så härliga (mycket jobb, men under-
bara) då vi samlades hela familjen med eventuella respektiven och åt och
umgicks hemma hos mig - känns nästan olidliga. Klart jag är glad för andras
skull, att de jag bryr mig mycket om på olika vis, får njuta och glädjas med
varandra. Men ibland hade jag gärna OCKSÅ velat ha den biten själv. Ibland.
Kanske också mycket med tanke på att jag inte kan gå till ett arbete och få en
del tankat och påfyllt. Hade det varit så hade jag nog inte känt så här över
huvud taget. Men jag har ju ingetdera. Och allt DETTA blir så extra tydligt
under storhelger.
