Nu var det verkligen länge sedan jag skrev här. Var min yngsta dotter som påpekade
att jag borde skriva igen. Har varit en märklig tid sedan sist. Har tagit emot att "dela 
med mig" av mig och mitt elände på något vis. Tröttnade själv på att det alltid kom
något nytt negativt, att det aldrig fick vara bra. Då jag psykiskt började må bättre, då
sorgearbetet börjat komma framåt lite mer - ja då började ALLT i kroppen att fullkomligt
rasa. Jag kämpade för att hitta glädjeämnen och meningen med mitt liv och gladde mig
också ofta- jag ÄR ju rik på det viset. Det dröjde aldrig länge förrän något slog undan
benen på mig, om och om igen. Åter igen drogs jag innåt mot "isoleringslandet". Fast
nu var det ännu värre utan att jag förstod det. Jag slutade berätta hur jag mådde, sa inte
något till någon om min oro och sakta stigande känsla av att något var riktigt fel. Så slut
i kroppen, så svag och trött kunde man inte vara om det inte är något som är fel. 
Och i takt med att jag slutade berätta så kändes det knasigt nog som att jag var mindre
"jobbig", som att jag skulle vara lättare att tycka om och så vidare. Jag tyckte mer och
mer att jag inte ville oroa mina nära och kära. Och då alla sjukdomar och undersökningar
började ta fart så kändes det så BRA att inte berätta om allt. Att inte göra folk oroliga i
onödan blev en sorts utmaning och jag kände mig så nöjd, utan att märka att jag blev
enormt isolerad på kuppen. Jag hade ju ingen att dela oron med, rädslan, uppgivenheten.
Men jag slapp också alla välmenande men dumma kommentarer, slapp känna det som
att man inte orkar med mig och mitt mående mer, slapp känna det som om folk säkert
tyckte att jag var inbillningssjuk, gnällig eller enbart psykiskt dålig.
Helt plötsligt en dag fick jag mig en rejäl utskällning, en otroligt besviken anhörig som
var så arg och ledsen och besviken för att jag INTE berättat. Jag fick höra att jag minsann
skulle vilja vetat, att det inte gick att lita på mig om jag inte berättade, att jag borde förstått
det efter det som hände Christian och hur vi kände då. All min omtanke om andra var
alltså helt fel!!! Och det var ju det. Det blev ju det. Det låg otrolig kärlek bakom att jag
inte ville oroa förrän jag VISSTE saker och ting säkert. Det blev som en chock för mig
att upptäcka att
jag så snabbt (redan 2 1/2 år) efter sonens brotgång kunde glömma vikten av att berätta,
så att OM det skulle hända att någon går bort, så behöver man inte grubbla och ha fler
obesvarade frågor än nödvändigt. Man får chansen att ge det man kan av sig själv, så
man kan känna det sen i stället för att vara ledsen över att man inte hann då man inte
visste - alltså det därr lite extra. NÅJA, nu är det ingen som ska dö här, vad jag vet, men
läxan är ändå densamma. Och den glömde jag bort i min stolthet över att "klara mig själv"
i det oroliga och jobbiga.
Och precis här...precis nu...gick luften ur mig så jag orkar inte skriva mer idag. Undrar om
jag korrekturläser detta i morgon och får en chock. Men i så fall får jag ändra då, för NU
ska jag gå och sussa...
 
Nu var det verkligen länge sedan jag skrev här. Var min yngsta dotter som påpekade
att jag borde skriva igen. Har varit en märklig tid sedan sist. Har tagit emot att "dela 
med mig" av mig och mitt elände på något vis. Tröttnade själv på att det alltid kom
något nytt negativt, att det aldrig fick vara bra. Då jag psykiskt började må bättre, då
sorgearbetet börjat komma framåt lite mer - ja då började ALLT i kroppen att fullkomligt
rasa. Jag kämpade för att hitta glädjeämnen och meningen med mitt liv och gladde mig
också ofta- jag ÄR ju rik på det viset. Det dröjde aldrig länge förrän något slog undan
benen på mig, om och om igen. Åter igen drogs jag innåt mot "isoleringslandet". Fast
nu var det ännu värre utan att jag förstod det. Jag slutade berätta hur jag mådde, sa inte
något till någon om min oro och sakta stigande känsla av att något var riktigt fel. Så slut
i kroppen, så svag och trött kunde man inte vara om det inte är något som är fel. 
Och i takt med att jag slutade berätta så kändes det knasigt nog som att jag var mindre
"jobbig", som att jag skulle vara lättare att tycka om och så vidare. Jag tyckte mer och
mer att jag inte ville oroa mina nära och kära. Och då alla sjukdomar och undersökningar
började ta fart så kändes det så BRA att inte berätta om allt. Att inte göra folk oroliga i
onödan blev en sorts utmaning och jag kände mig så nöjd, utan att märka att jag blev
enormt isolerad på kuppen. Jag hade ju ingen att dela oron med, rädslan, uppgivenheten.
Men jag slapp också alla välmenande men dumma kommentarer, slapp känna det som
att man inte orkar med mig och mitt mående mer, slapp känna det som om folk säkert
tyckte att jag var inbillningssjuk, gnällig eller enbart psykiskt dålig.
Helt plötsligt en dag fick jag mig en rejäl utskällning, en otroligt besviken anhörig som
var så arg och ledsen och besviken för att jag INTE berättat. Jag fick höra att jag minsann
skulle vilja vetat, att det inte gick att lita på mig om jag inte berättade, att jag borde förstått
det efter det som hände Christian och hur vi kände då. All min omtanke om andra var
alltså helt fel!!! Och det var ju det. Det blev ju det. Det låg otrolig kärlek bakom att jag
inte ville oroa förrän jag VISSTE saker och ting säkert. Det blev som en chock för mig
att upptäcka att
jag så snabbt (redan 2 1/2 år) efter sonens brotgång kunde glömma vikten av att berätta,
så att OM det skulle hända att någon går bort, så behöver man inte grubbla och ha fler
obesvarade frågor än nödvändigt. Man får chansen att ge det man kan av sig själv, så
man kan känna det sen i stället för att vara ledsen över att man inte hann då man inte
visste - alltså det därr lite extra. NÅJA, nu är det ingen som ska dö här, vad jag vet, men
läxan är ändå densamma. Och den glömde jag bort i min stolthet över att "klara mig själv"
i det oroliga och jobbiga.
Och precis här...precis nu...gick luften ur mig så jag orkar inte skriva mer idag. Undrar om
jag korrekturläser detta i morgon och får en chock. Men i så fall får jag ändra då, för NU
ska jag gå och sussa...
 
Visa fler inlägg