Det kan bli det som riskerar att göra mig tokig; de orden; "Inte ens
DU vet allt mamma". Med sorg i rösten och det lite sneda, beklagande
leendet som bara han kunde ge. Det är de orden, den stunden som
återkommer om och om och om igen. Jag ser honom stå där i gluggen
vid staketet, ha svårt att hålla balansen och hålla upp huvudet. Men
då jag håller om honom så hårt jag kan så säger han orden. "Inte ens
du vet allt mamma" innan hans bröder går iväg med honom mellan sig.
Upp till bilen som ska ta honom hem till sig. Näst sista gången jag
träffade honom. Nästa och sista gången var på halloween. Jag längtar
inte till helgen och halloween... Jag längtar till de orden kan släppa greppet
om mig, till jag kan släppa tanken på att han kanske visste något eller
kände av något. Tanken på att jag hade kunnat göra något...
Inte ens du vet...
I kväll ska jag se på cancergalan och i mina tankar finns min son, min
syster, min pappa, min farfar, min bästa vän Lotta som alla drabbades
hårt av cancer. Bara pappa finns ännu kvar.
Jag hoppas många med mig ser den...