Då vi besökte dig idag, och jag satt på huk vid dig, kom det en stor röd myra upp och satte sig precis under ditt namn.  Som om du väntat på mig och sände upp en hälsning. Jag kände mig välkommen och väldigt nära just då.

 Med en strut fylld med vatten satte jag en ros intill och hjärtat, som jag på alla vis lämnade där i fjol, fick jag putsa för att få tillbaka glansen. Det gick inte helt. Men det ligger där rött och fyllt av kärlek till dig. På alla vis och för alltid.

Medan jag stod där på huk, för att komma närmare dig, för att kunna smeka ditt namn och stenens kanter, fick jag bilden till mig från den gången för näst intill ett år sedan (exakt ett år på lördag). Jag bar dig som barnet i min famn, jag såg framför mig hur jag inte kunde, inte ville släppa ned dig och hur jag genast ville lyfta upp dig igen. Paniken jag kände känns lika starkt idag. Jag kom på mig med att stå just där du var nedgrävd, precis ovanpå. Man blir lurad av stenen. Det kändes så fel att stå på dig. Jag flyttade mina fötter och tänkte tyst förlåt. Varför kan inte stenen stå ovanpå i stället för bakom? Om man vill komma nära, om man vill sätta dit blommor, då måste man stå ovanpå där urnan är nedgrävd.

Ammie fick sig också en pratstund med dig, men du vet ju att även för henne är du med hela tiden. Hon talar med dig var hon än är och ni har er egen kommunikation. Jag är så tacksam, så lycklig, så rik som har henne som vän. Ingen förstår sorgen efter dig så bra som hon. Ingen finns där så mycket för mig som hon. Ingen kan fylla i ord och, till och med redan innan jag själv förstår, veta hur jag känner, så som hon. Hon pratar om dig, utan rädsla för reaktioner, utan att tycka det är jobbigt. Jag är så glad att ni hade er egen relation/kontakt då du var vid liv, så hon lärde känna dig själv. Det ger henne egna minnen som hon i sin tur delar med sig av. Vore det inte för några av dina syskon och Camilla, som pratar om dig med jämna mellanrum, så skulle det vara väldigt tyst om dig nu. Det gör mer ont ibland än själva sorgen, och jag vet att många föräldrar som förlorat barn känner så. Som om du inte fanns. Som om du inte funnits. För även vi som kommit igenom, en bra bit, pratar ju om dig och med dig. Det är som ett nytt sätt att leva MED dig. Att bara stoppa undan, försöka glömma för att slippa ha smärtan, bara tiga och rusa på – det hade jag ALDRIG klarat av. Undrar om NÅGON klarar det, egentligen. I längden… Sen FINNS det de som tänker mycket utan att prata om sorgen/saknaden och som kanske mår bra så. Vi är ju olika på det viset. Hur som helst var jag så tacksam för sällskapet av Ammie uppe hos dig idag vännen. Och det var en väldigt skön stund hos dig; bland vitsippor, fåglar som kvittrade, och en värmande sol - alldeles innan regnet började slå mot jorden. Men då satt vi redan i bilen på väg hem. Vi ses snart igen älskade gubben min. Du förstår – jag saknar dig så grymt mycket!!!