Jag hoppas ni är många som har/haft en riktigt bra och fin jul och
helg. Är väldigt glad för min kära systers skull, som fick en väldigt
bra jul, med många möten med nära och kära, och paket från sina
barn som kört upp till Dalarna för att hälsa på henne. Är så himla
glad åt att höra hennes röst, höra hur glad hon är, och det är något
hon verkligen förtjänar och behöver. Värme och kärlek. Det var ju
meningen att jag skulle vara med på ett hörn där borta i skogarna,
men då jag har svårt att klara av att vara igång här hemma till och
med, så har jag avstått även det. Men det hindrade inte att jag blev
en väldigt rörd mottagare av en tavla. Nåja, jag har inte fått hem den
än men jag har sett den (prisa internet!). Det var min älskade systers
son Robin, som hade målat den - just till mig - och tårarna börjar rinna
nu också då jag tänker och ser på den.
Han har ett stort och varmt hjärta den killen, precis som min son hade.
Vi har alltid jämfört dem med varandra jag och syrran. Båda killarna är
så varma och unika, sååå fina.
Känns väldigt jobbigt att jag inte kunde vara där och träffa dem lite den
här gången, nu dröjer det väl ett tag innan de kommer uppåt igen.
Är så förbannad på min kropp nu! Vad sjutton vill den mig?!? VAD är det
jag ska lära mig? Hjälper inte att trotsa den och "tänka positivt", det har
jag testat för jämnan nu. Ju mer jag trotsar den, ju sämre blir det. Jag kan
heller inte minnas att jag någonsin fått lov att välja att låta bli något, att jag
fått lov att lämna återbud, inte på det här sättet. Envisheten och den väldiga
förmågan att "bita ihop och låtsas som ingenting" har alltid tagit mig vidare.
Nu går det inte!!! Man kan undra vad man ska ha en sådan kropp till. Men
det finns de som verkligen har det mycket mycket värre och inte klagar, så
jag får tänka så och försöka vara tacksam för det jag kan i stället. Ska ringa
läkaren på måndag och hoppas hon kan slå med ett trollspö och ge mig åter
förmågan att ta mig någonstans utan att kippa efter andan då det värker till
som värst. Och sen kommer ögonoperationen, då jag kommer att se ordent-
ligt igen och så småningom får jag hjälp med foten och ryggen också snart.
Tiden går bara så sakta och smärta gör en ganska ordentligt trött.
Jag funderar väldigt på att ta tag i boken igen, sortera, skriva om, skriva till
funderingar och ord som tappats bort i skrift men som fanns/finns i minnet,
i huvudet. Varför kommer jag inte längre än till "funderingar"? Varför är det
så att jag fungerar bäst då det är begränsad tid, när kroppen inte håller för
det sättet? Vad är meningen då? VAD är meningen egentligen? Hade varit
skönt med lite medgångar under någon tid i mitt liv i alla fall. Hehe. Vad ska
jag lära mig? Jo det finns alltid något nytt att lära, men jag tycker att det inte
BARA skulle handla om att "lära". Ja jag vet inte just nu, vad allt går ut på
egentligen. Men det ordnar väl till sig det med. Jag har ju bestämt att jag ska
satsa en del på mig själv, kämpa för att ta mig ut bland människor igen, bli
mer social, göra något roligt med livet. Jag har lovat alla mina barn det och
mig själv. Så det MÅSTE bli så. Men inte idag. Ikväll ska jag bara vara, sitta
med värmedynan, känna mig lite ensam, vara sugen på vischyvatten, se på
"Stjärnorna på slottet" och sen krypa ned bredvid katten och läsa lite. För då
blir det söndag i morgon och efter det kommer måndag och då är det 2 dagars
VARDAG - vilket fint ord!
För trots att jag har mina fina nära och kära som hör/hört av sig, vilket gjort mig
varm och känt mig älskad, så bär jag ändå en stor ensamhetskänsla. På
ett väldigt djupt plan, tror jag, en som man kan ha fast man har flera runt om-
kring mig. Kanske har att göra med att man behöver någon sorts naturlig
känsla av tillhörighet i en grupp, en sorts känsla av att vara viktig och värdefull
för någon (jag vet att jag har det från mina barn och barnbarn och några andra),
en vilja att känna sig jämnbördig med samma värde som andra fast
man inte kan jobba, inte har någon partner, inte kan göra allt som andra kan, inte
har ekonomi att göra något utöver det vanliga m.m. Men framför allt att känna
sig jämnbördig fast jag har en stor sorg. För även om man kunnat göra något
åt allt det andra, så kan jag INTE göra något åt sorgen som alltid kommer att
finnas där, mer eller mindre och på olika nivåer. Men jag lever fortfarande, med
alla andra bitar av mig och dem vill "höra till" och "vara med". Måste bara ta
mig så långt på något vis, att jag kan komma dit hän - även då det dyker upp
nya svårigheter hela tiden. I vilken ände ska jag börja?
Jag är i alla fall tacksam att det inte blir något extraval. Låt oss bygga upp ett
Sverige vi kan vara stolta över igen. Ju tidigare vi kan börja dessto bättre, så
därför är det bra att vi inte måste vänta till ett extraval långt fram i vår.
Jag är också tacksam för att jag har värme, väggar, tak, rent vatten, mat och
alla de där basala sakerna som många tar för givet, men som man bara behöver
gå ut på gatan i vårt land för att se att det INTE är en självklarhet. Så hemskt
det är för våra hemlösa nu! I denna kyla lider de ännu mer än vanligt.
Nu har "Stjärnorna på slottet" börjat, det är Helena Bergström som berättar om
sig och sitt liv idag. Henne gillar jag. Mycket