Jag funderar väldigt mycket kring existenciella frågor just nu. Många
tankar går kring vår fixering vid DETTA LIV, antagligen det kortaste,
det enda ssom fixerar sig kring EN KROPP, i stället för kring själen.
Som jag tänker reser själen bara vidare, den upphör inte att existera
bara för att kroppen dör, den ändrar bara dimension och/eller tid. Vår
kropp däremot försvinner ju helt, men den ÄR ju inte OSS, den BÄR
ju bara. I andra kulturer och religioner tänker man helt annorlunda mot
oss västerländare. Tänk till exempel hinduismen där man har läran om
själens återfödelse (samsara) i nya gestalter beroende av individens
gärningar i livet, kallat karma. Buddismen har läran om det ömsesidiga
beroendet, om orsak och verkan. Den buddhistiska karmalagen säger att
andlig utveckling är möjlig genom att vi kan förändra vårt beteende.
Handlingar som motiveras av goda motiv får positiva följder.
Faktiskt väldigt intressant. Kanske (men bara kanske) skulle även vi
egoistiska, ytliga och penga/utseende/sak-fixerade försöka
sig på ett annat sätt att vara då, om de visste att det de gör gott nu
ger dem en chans till ett bättre liv nästa gång. Att inte ta för självklart
att allting är för MIG och MINA behov. Att förstå på riktigt att det största
är att GE och kärlek. Allting lägger sig tillrätta inom en, som bomull
runt hjärtat. Automatiskt.
Här i Sverige är det så självklart att det allra viktigaste är det förkroppsligade,
det vi ser och kan peka på. En viktig och mäktig person här är det inte
på grund av en fin själ, utan därför att hen har pengar och saker eller/och
är snygg. Varför är det så just HÄR (och i de andra länderna som har
samma sorts värderingar)? Allt kan ju förloras!
