Så ofrånkomligt det ändå ÄR. Så omöjligt att styra över, så nära ytan,
och så otroligt närvarande hela tiden. Särskilt nu, då din favoritårstid
gör sig påmind med solen som får alla färger att lysa i nära nog neon.
"Vissa dagar kan vi inte ens nudda vid ditt namn gubben. Inte utan att
sorgen, smärtan, saknaden väller fram ur själ och kropp. Det känns
skrämmande starkt i allt jag andas, allt jag tänker, allt jag rör. DU är
närvarande, men inte HÄR!!! Jag kan inte SE dig, inte HÖRA dig, inte
ta på dig, inte krama dig och INTE INTE FÅ SVAR OCH BEKRÄFTELSE
PÅ ATT DU VET. Det finns inget jag hellre vill än att du VET hur mycket
jag älskar och alltid älskat dig, att du VET hur stolt jag är och alltid varit
över DIG. Jag vill att du vet det, att du känner det. Att du vet och känner
hur vi i båda dina familjer älskar och saknar dig min vän."
Man KAN INTE ens ANA hur svår den smärtan är, att inte kunna få reda
på, på något vis, att det barn man förlorat VET och visste detta! Det är
hemskt. Det enda jag kan trösta mig med är att vi fick väldigt mycket
sådant sagt och visat under åren, att vi hade sådan nära och tät kontakt
som vi hade i vår lilla familj, att vi tog alla chanser vi hade att VARA en familj
där vi verkligen brydde oss om varandra -trots att vi kunde tycka lite olika
om saker och ting. Och KÄNSLAN är att han visste och kände. Något
annat kan jag inte gå efter.
2 år är en lååång tid då det handlar om att vara ifrån någon man älskar.
2 år är en evighet då den fylls av sorg, smärta, saknad, tvivel, skuld, och
allt som man känner är osagt. Att tänka sig att det om 2 1/2 vecka är exakt
2 år sedan vi träffades sista gången känns som en omöjlighet. Du var så
stilig och fin och det sa jag åt dig också. Jag talade om hur himla glad jag
var att han såg ut att må så bra och inte var så påverkad. Han hade 2 tjejer
att ta hand om, sa han och skrattade lite - på det där sättet som bara han
kunde och som alla kan se framför sig då man tänker på det. De var på
väg ner till centrum för att fira Halloween och kom som vanligt förbi och
hejade och pratade lite. Det GÖR SÅ ONT att han aldrig kommer att slinka
in hos mig igen, så som han gjorde så fort han var i närheten någonstans
och hälsade på- ALLTID. Han hade sina kompisar eller någon av sina bröder
med sig och ville gärna vara kvar så de fick dra med honom. Jag skulle
hållt kvar honom, installerat honom i mitt hem, med säng och allt och bara
rått om honom, gett kärlek och service... Men nej, han hade inte levt idag
ändå, jag vet. Jag får lite knasiga tankar ibland. Om och om inte och om...
2 år är en otroligt kort tid, då det handlar om att sörja, att försöka komma
in i en ny sorts vardag, att lära sig leva med hålet, tomrummet och allt som
hör till, att återhämta kroppen efter chocken, att kunna tänka klart igen, att
leta sig ut i ett meningsfullt liv igen. De som inte förstår, kan heller inte förstå.
De har inte nuddat vid något i närheten ens av de känslor man känner och
antagligen finns inte viljan att förstå. Det är lättare för DEM om de som
sörjer inte sörjer, vilket också innebär att man inte pratar om den döde eller
känslorna man har, att man slutar må dåligt, att man så fort som möjligt
visar att man är TILLBAKA i livet igen, utan problem. Mycket bekvämare.
Men som sagt, kan man inte styra den processen om man inte vill fly från
det hela och ta det senare - via alkohol, droger, arbete, hat, förnekelse
av att det ens har hänt eller vad det nu är man kan ta till. Ta sitt liv kanske.
Nej. Att sörja är viktigt, i alla nivåer och stadier och sammanhang. Det är
däremot inte lika-med att bli ett totalt offer. Inte för mig i alla fall. Jag har
under mesta tiden åtminstone försökt hela tiden; kämpat mig upp då jag var
för långt ner, tänkt på och brytt mig om andra, särskilt mina barn och barnbarn,
bett om och tagit emot hjälp, och hela tiden varit helt bestämd över att klara
detta just för Christians skull. Han som inte fick leva mer. OCH för de barn
jag har kvar och barnbarnen. För att jag vet att Christian skulle vara (och nog
ÄR) gladast åt om jag tog tag i mig och försökte bli lycklig igen på något sätt.
Precis som han skulle vara och är gladast åt om vi alla i hans 2 familjer kan
göra så, det han inte kan och får. Han skulle vara så stolt över oss.
Det har absolut inte varit, och är heller inte, lätt. MÅNGA djupdykningar har
gjorts, men det hör till. Det handlar om att inte sluta kämpa. Det handlar om
att vara rädd om det man har kvar, de människor man har omkring sig. Att
ge så mycket kärlek man bara kan - det gör att man själv också blir lycklig
och känner sig älskad. Det handlar om att försöka förstå vad känslorna står
för och vad de gör med en. Att hata förstör, även dör en själv. Faktiskt så
övervinner kärleken allt i slutänden. Så ÄR det.
Men alla kan känna av alla sorters känslor i en sådan här process som det
innebär att vara i sorg och chock. Man måste bara placera dem i rätt ordning
för hur de ska få plats i ens liv. Ojojoj, vad man får påminna sig ibland.
Sååå mycket har hänt sedan Christian gick bort, så många förluster, sjukdomar,
svårigheter. Hade det varit INNAN han gick bort hade de varit knäckande
flera gånger om, men då jag redan varit med om och gått igenom det värsta
som kan hända en mor så klarar jag mig igenom nästan vad som helst nu.
Man får andra värderingar, gränserna flyttas och man lär sig att man klarar
så mycket mer än man någonsin kunnat tro. Jag kan känna mig stolt över det.
Jag inser att jag är en väldigt stark människa, och det kan ingen ta ifrån mig.
Aldrig någonsin. Aldrig någon annan. Jag har utvecklats på ett sätt jag kan vara
tacksam över, stolt över.
Men jag gråter, gråter floder var och varannan dag. Det ena utesluter inte det
andra här. Jag sörjer och jag saknar. Det "tunga tomrummet" kommer alltid finnas
med, som en del av mig. Precis som min son finns med som en del av mig.
Jag är glad åt det, att åtminstone känna DET. Det och minnena är det enda som
finns kvar. Lite knasigt det med va? Det gör inget. Det är så jag känner.
