Idag hämtade jag ett rekommenderat brev. Jag höll på att inte få ta ut det,

eftersom mitt efternamn hade stavats fel - det blev ett helt annat namn.

Avin visade rätt namn i alla fall så eftersom hon kände igen mig också så

fick jag ta det. Ingen vill väl luras för att hämta ett brev från dödsboförättaren.

Som dödsbodelägare informerades man att en dödsboförrättning skulle

hållas en dag i februari. Så var man där igen. Drygt 3 år sedan sist (och där

förinnan var jag med då mormor gick bort 2 år tidigare och sedan morbror som

gick bort för 2 år sedan i morgon - men då som stöd för mamma) och jag måste

säga att det känns som igår emellanåt - det är så (för mig i alla fall) att man på

något vis "tar upp" sorgbearbetningen från förra traumat då det kommer ett

nytt. Nu var pappas dödsfall inte som en total chock, däremot att den kom så

otroligt snabbt efter att han hamnade på korttidsboendet och liksom förlorade

allt han haft i sitt liv, DET kom som en chock. Det var inte cancern i sig som

förvärrades så snabbt. 

 

Begravningen gick förhållandevis bra. Begravningsförrättaren Daniel gjorde

akten väldigt vacker och väldigt "pappig"/"Kenthig". Redan vid inledningsmusiken,

som var Barbra Streisand med "Somewhere", så sprack försvaret och tårarna rann.

Så  många gånger som vi hade pratat om pappas kärlek till henne och hennes

musik. Ända sedan min ungdom. Syster min beställde Roger Whittaker med låten

"New world in the morning" och den är också förenad med minnen, minnen, minnen.

Pappa var nästan lika bra visslare som honom också. Psalmerna var vi också med

och valde, 2 riktigt passande och fina. 
Förutom jag och syrran och hennes karl, så var från vår sida en av hennes döttrar

med och mina 2 döttrar med familj, samt Ammie också. Det kändes fint.
Fem av pappas fosterbarn var också där och sa sitt farväl en sista gång, vilket var

väldigt rörande och fint. Pappa skulle varit så tacksam och glad. Så stolt...

 

 

 Som jag också gjort efter min sons bortgång, så har jag suttit med fotografier och

letat fram och sorterat (foton har stor betydelse för mig verkar det som) och det är

både sorgligt och mysigt. Det som var nytt den här gången var att jag upptäckte

att på många av korten där flera av släkten är med på, så blir det inte så många

levande kvar, släkten tunnas ut. Som fotot där vi är 4 generationer på pappas

sida - där är jag ensam kvar. Och i just det fallet är det inte riktigt som det ska, min

son och jag borde vara kvar båda två. Åtminstone borde han ha gått bort efter mig.

Det skrämmer mig lite, att vara "äldsta benet" i det ledet. Jag är ju äldre än syrran

också. Men som tur är så har vi 2 fina fastrar i USA som verkligen finns och stöttar.

Är så glad att de hade kontakt med pappa ganska nära inpå hans bortgång, precis

innan han med nöd och näppe kunde kommunicera med någon alls. Det måste vara

fruktansvärt att vara så långt borta då ens syskon går bort. Och valet är inte så 

självklart för dem heller, USA har inte samma regler, föremåner, möjligheter då det

handlar om sjukdom och död. Det är dessutom frågan om mycket pengar. Och de

måsste jobba långt in på ålderdomen för att ha råd att bo ens. Så de kunde inte bara

slänga sig på flyget och vara med på begravningen heller. Men de kommer till 

urnsättningen då den nu blir och då dyker eventuellt någon av alla kusiner till dem

upp också.