Då jag i dag åter tände ljusen vid sonens fotografier såg jag i ögonen.
"Du har gjort vad du har kunnat morsan/mor/mamma/moder, för att
försöka hålla ihop er". Precis så känns det som att ögonen säger
till mig från fotografiet från det gamla skrivbordet. Faktiskt första
gången jag känner det så. Tidigare har det känts som att han ville att
jag skulle kämpa mer med detta, att det var min sak att få alla att hålla
ihop och stötta varandra. Som om blicken synade mig på mina
känslor och sedan speglade dem i ögonen. Nu ser han mer lurig och
busig ut. Mer som att nu är det dags att släppa det och busa till det
lite mer i livet. Det känns annorlunda i dag faktiskt. Det känns lite som
att en sorts dagar är lite förbi och en annan sorts dagar tar vid. Det är
inte att räkna dagar fram tills. Det är att leva varje dag. Att vara i nuet.
Be mig inte att förklara hur jag menar, för det kan jag antagligen inte
riktigt göra, heller inte hur det kan vara så. Det bara ÄR. Det känns som
om energin fylldes på i helgen!!! Helmysko! Kan till viss del hänga ihop
med att jag var med och "släppte iväg honom". Kan också till viss del
bero på att jag släpper annat och andra också. Lämnar över ansvaret
på dem själva.
Tack vare nyfunnen energi på dag ett, så har jag nålat och sytt
klart lapptäcket. Blev lagom nöjd, blev några synliga sömmar
här och där men annars så. Ville omedelbart börja med nästa
projekt, ett barnvagnshänge (förr sa vi skallra eller vagnskallra).
Insåg dock att jag måste konferera lite med dottern, så det blir
enligt hennes smak något så när. Är lite vimsig då det gäller
mått och formationer så då är det bäst att lägga över den biten
på henne. Men skaparlusten finns. Starkt.
Jag antar att det också är höjningen av dosen på antidepressiva
som gör att jag är ovan vattenytan igen nu. Det spelar egentligen
ingen roll varför, bara ATT jag mår lite bättre. Måste ta tag i så
mycket nu, men inser också att jag ska skynda sakta. Vill inte ha
fler svackor än nödvändigt nu. Vill försöka ta mig fram till en ny
vardag, ett nytt liv, men utan min son. Bara att skriva så ger ångest
men det är ju det enda alternativ jag har. Det MÅSTE gå.
Det hjälper naturligtvis väldigt mycket att jag har så nära och
innerlig kontakt med mina två andra barn och mina barnbarn, att
jag har så många fina människor i mitt liv. Det hjälper också att
ha förmåga och orken att kunna ta sig för med saker som är roligt,
det är därför jag blir så glad då jag i dag känner sug efter att göra
saker, som att sy, och dessutom GÖRA det. Är på något vis väldigt
stolt över mig själv, att jag klarat av detta så långt som jag har
gjort, att jag tillåtit mig att vara ledsen och förtvivlad och orkeslös.
Att jag sökte hjälp när det gick för långt ned i hålet (vi har ju det
ansvaret också, för oss själva och för barnens skull). Att jag kunnat
finnas för mina barn och andra nära under den här tiden. Att jag
kan känna att jag inte matade fel varg, den bittra och hatiska, utan
höll hårt på att mata kärlekens och omtankens varg. Att jag ser mig
omkring och har så mycket kärlek också utifrån. Ja, jag är stolt över
att ha klarat av en förälders, en människas värsta mardröm - att förlo-
ra ett av sina barn och att jag gjort det mesta av det jobbet själv.
Man FÅR vara stolt över sig själv! Och om ingen annan talar om för
en att man varit duktig, så har man åtminstone gjort det själv och den
känslan är viktigast av alla.
