Någon sa till mig: "Vänta du till de STORA smällarna kommer!"
Denna någon måste ha och har defakto dåligt minne.
Jag trodde jag gått igenom "de stora smällarna" under de senaste 16-17 åren av
mitt liv. Särskilt de sista 2 1/2...
Levt och överlevt ett misshandelsförhållande där jag lika väl kunnat dött, tog mig ur.
Självmedicineringen på grund av detta, med alkohol. Tog mig ur.
Utsatt för gruppvåldtäkt. Valde efter 4 månader livet trots allt. Hade kunnat valt alternativet.
Fick lov att flytta till något billigare efter 2 år i centrum. Fick flytten gjord genom socialen,
eftersom de krävt flytten. Packning,uppackning, iordningsställande av möbler skötte jag
själv - många tunga lyft.
Ensamstående mamma, utan någon som kunde hjälpa till med tunga saker nånsin.
Efter tre år var hela lägenheten full av mögel efter att ett rör under köket gått sönder.
Panikflytt inom 3-4 dagar; packning, drog kärra med lass fram och tillbaka
flera gånger om dagen innan flyttbilen tog resten (denna gång betald av Kopparstaden
så klart), uppackning och iordningställande av möbler, upp med hyllor, flytta runt för
att bli nöjd igen - själv igen.
Tre år senare var det dags igen: översvämning i hela lägenheten efter ett skyfall, hade
vatten upp till fotknölarna, bassäng utanför vid balkongen. Fick försöka rädda det som
gick att rädda, tvätta om packade kläder, kasta sådant som blev förstört och packa
allt, allt, allt på 3 dagar (3 dagar sov jag livrädd i denna fuktiga lägenhet). Hade en planerad
flytt 5 veckor senare, eftersom yngsta dottern flyttat hemifrån precis. Blev en snabb,
oplanerad evakueringslägenhet under fem veckor. Packning, uppackning, saker stående
i husets källare där jag fick leta, bära kartonger och hämta saker jag behövde. Började
plugga igen på högskolan också, fick lov att sluta inför nästa flytt fem veckor efter. Mitt
huvud följde inte med.
Packa, packa upp, sätta ihop och placera möbler, fixa ett hem igen. Fick de båda senaste
flyttarna också fixade av Kopparstaden då de inte skött avrinningsbrunnarna vid hyres-
huset så som de borde.
Men ingenstans ingenstans hade jag någon som kunde hjälpa mig!!! Jag hade ingen
som kunde serva med mat, massera ryggen, ta de tyngsta kartongerna (av alla 60-70),
hjälpa mig att ställa i ordning, få upp gardiner, sätta upp hyllor, fylla dem med alla tunga
böcker osv. Däremellan var det tuffa tider med mina ungdomar, en syster som gick bort
i levercancer, släktingar som dog, mamma som drabbades av vaskulär demens, pappa
som var sjuk i diabetes, hjärta och blev ensam (jag åkte nästan varannan vecka fram
och tillbaka till honom för att försöka få honom att känna livsvilja och krafter igen
jag städade huset, hjälpte till med mat och disk och djur, jag fixade och sådda grönsaker,
tog hand om ALLA växter, alla djur- häst, katter, gäss,ankor, burfåglar, hundar - de gånger
han åkte iväg över några dagar. Under flera ÅR!
Sen då mamma blev sämre började jag också åka dit med jämna mellanrum för att ge
lite avlastning och kärlek.
Ibland var jag hemma, men efteråt kan jag ibland känna dåligt samvete eftersom min yngsta
dotter bodde hemma fortfarande.
Det hände en massa alltså och så blev jag bara dåligare i ryggen och foten, men jag var
envis och kämpade på.
Så kom den dagen då jag fick telefonsamtalet att min son hade gått bort. Helt utan någon
som helst förberedelse. Jag klarade av att hålla ihop hela vägen från Borås och hem till
alla väntande anhöriga som stod och väntade i samma chock som jag var i. Men JAG
tog tag i allt, jag var den som fanns för alla, den som ordnade allt, som lyssnade, tröstade,
fixade mat och sovplatser, disk och städning, den som gjorde allt som var tvunget att göras
då någon går bort; begravning, banken, annonser m.m. Det höll i ungefär 6 månader innan
också min sorg ville fram och svepte genom hela mig. Då jag kände att jag var tvungen att
få börja ta hand om också mig. Jag belönades med ett stort svek från håll jag inte trott det om.
Så blev min far riktigt riktigt sjuk och höll på att gå bort ifrån oss. Under någon vecka, mitt
i kokheta sommaren åkte jag varje dag till lasarettet för att finnas till, stötta, ge kärlek och
peppa. Min kropp mådde inte bra, men jag har som sagt alltid varit envis och kunde inte
tänka mig att svika så jag fortsatte åka dit och tillbaka. Han överlevde tvärt emot vad
läkarna då trodde...
Under sensommaren började jag förlora mer och mer av synen och blev livrädd. Foten
var i dubbel storlek nästan dagligen och värkte så in i norden även på nätterna. Visade sig
att jag hade gråstarr på båda ögonen, den utvecklades otroligt snabbt (brukar inte det) så
båda ögonen opererades, man bytte glaskropparna. Jag hade en hemskt svår artros i foten-
den opererades och jag fick vara still i tre veckor. Jag diagnostiserades med non-alcholic
fettlever, har störning i immunsystemet, magen var helt kass under ett år då jag inte ens
hann till toa alla de 10-15 gångerna per dag jag sprang.
Fick diagnosen utmattningssyndrom runt julen 2014-15 då värdena var urusla, alltså också
en fysisk in-i-väggen-upplevelse. Har kämpat som en galning för att komma igen fysiskt sen
dess, men det går trögt eftersom jag har multidiagnoser som förhindrar.
För 8 månader sedan drabbades jag också av frozen shoulder - googla på det så fattar du -
och man såg också på röntgen att jag dessutom hade svåra artroser, mest på höger sida,
förutom detta alltså. Det är faktiskt bland det värsta jag varit med om eftersom jag inte ens
med vilja kan göra vissa saker (det är ju viljan som klarat av att hålla mig vid liv tidigare).
Det är inflammerat och svullet så nerver kommer i kläm, muskler jobbar utan att de ska det,
kraften i armarna har försvunnit och kanske aldrig kan komma tillbaka helt, jag tappar saker
utan förvarning, kan inte lyfta armarna för att klä av och på ibland, kan inte tvätta fönster,
sätta upp gardiner, torka skåp, tvätta håret osv. Det går inte!!!
Någon sa idag: "Vänta du till de stora smällarna kommer!" Undrar hur den personen är skapt
egentligen. H*n borde kolla hur det egna livet varit, borde lära sig vad STYRKA är, borde
försöka anstränga sig lite för att bry sig om, visa tacksamhet och stolthet. H*n borde HOPPAS
att jag inte ska behöva uppleva de så kallade "stora smällarna". För VAD skulle det kunna
vara om det inte är det jag redan gått igenom?!