Det är en märklig känsla att gå och veta att man kan förlora en förälder
precis när som helst. Inte sjutton kan man förbereda sig, om någon trodde
det. Dessutom är det fruktansvärt tufft att se någon lida så mycket och ha
så otroligt ont, särskilt någon som står en nära. Man vill liksom ta över det
onda om bara för en stund.
Jag skulle vilja laga godaste maten och ge, pyssla om med all form av lindring,
hålla om och vara nära, uppfylla allt man kan av personens önskningar. MEN
jag är själv mitt uppe i operationer, sjukdomar och eländes jädrans kropp.
Jag får nöja mig med att åka och hälsa på så mycket ekonomi och möjligheter
tillåter, ringa och lyssna in, ge min kärlek och uppmärksamhet, se till att hinna
få sagt det där allra viktigaste.
Igår gjorde vi en dagstur dit. Jag hade gjort en fiskgryta som jag vet är väldigt
uppskattad, en stooor, och tog med.
Är så glad att jag gjorde det, att vi fick träffas några ttimmar igen, varje stund
är värdfull. Det blev en sorglig och svår dag, cancern har tagit ett väldigt hopp
framåt och smärtorna är nästan outhärdliga nu. Tröttheten syns i blicken och
hörs i orden, i rösten. Men viktiga saker sades, (bland annat om karma, om
att få tillbaka det man gett ut från helt annat håll), svåra känslor lindrades och
tillåtelse gavs, om det skulle behövas, att få vara svag (det är nog hög tid för
det). Vi åt och pratade, läkare från blodavdelningen ringde upp och doseringar
på smärstillande och morfplåster ändrades till det dubbla nästan - ändå släppte
det inte någonting. Vi fick träffa älskad syster en stund och dagen gick fort trots
allt. Nästan för fort. Vet inte när vi kan ses igen, blir ju isolerad hemma med
fot i högläge snart. Tycker det är fel tid för allt just nu, just för att det är för
mycket antagligen. Får inte ihop det med diabetesprover och diabetessköterskan,
vård av axlar hos sjukgymnast, op av fot, och därpå fattar jag inte hur jag ska
kunna lösa det med mina behov av mat, hjälp, städning och sån´t tiden efter
operationen. Ändå är det det minsta problemet just nu, jag har ingen dödlig sjukdom
åtminstone.
