Ibland går man igenom så mycket jobbigt så man har svårt att hänga med

själv och då är det svårt att tro att någon annan ska kunna hänga med utan

att tycka att det är jobbigt. Precis så har det varit under en period för mig nu.

Jag har känt att då jag drabbats av än det ena, än det andra under lång tid

nu, så pass att jag känt mig jobbig, känt att jag helt enkelt inte kan dela med

mig av allt, folk blir rädda för mig, trötta på mig. Och det är ju det sista jag 

vill riskera då jag trots allt ändå också behöver det stöd jag kan få. 
Men jag har heller inte kunnat låtsas som om allt är bra, inget händer, jag klarar

allt och är positiv heeela tiden. Det hade varit osanning, flykt, att gräva en

annan typ av grop till mig själv. Dessutom har nog ingen som gått igenom det

att förlora sitt barn orken att låtsas så om NÅGOT. JUST för att man gått igenom

det värsta som kan drabba en. Inte ska andras behov av att jag ska må bättre

nu vara så viktigt att jag börjar låtsas. Nej, de andra får ta hand om sina egna

känslor och resor och utvecklingar. Så tar jag hand om min och finns för mina

älskades. 

För hur det än är så har jag gått igenom omänskligt mycket de senaste 2 åren.

Jag är stolt att stå här så pass hel (hahaha, bara några bitar i kroppen som felas)

och stark som jag gör. Jag vet (tack vare mångas påpekande kanske) att inte

många skulle klarat av den resa jag gjort. Men jag har 3 underbara, fantastiska

och makalösa barn (en i himlen och två hos mig på jorden) och två barnbarn, som

funnits bredvid då jag tagit mina små steg framåt. Jag har också andra kära 

personer som vet vilka de är, men måste särskilt nämna min allra finaste vän Ammie,

som också funnits och som också tillåtit mig att finnas för dem, för det behövs 

också, jag behöver också känna mig behövd och värdefull. 

Utan dessa människor hade senaste tiden varit tuff på många sätt. Att kroppen

säger så klart nej till samarbete direkt på en period i sådan sorg, det är tungt att

acceptera. Också för mig ;-) För jag vet att det varit tufft för mina nära; helt plötsligt

har hon (jag) skador där, opereras där, är orörlig där, måste ha hjälp där osv. 

De är ju vana vid att jag klarat det mesta själv i alla dessa år, med min envishet. 

NU hjälper inte envisheten längre, kroppen har fått nog, den har fått kämpa själv

utan att blivit hörd, under sååå många år och svårigheter. Tänk att det faktiskt kan

komma till en ände även för mig. 

 

 

Nåja, jag har smärtor så det svartnar för ögonen, särskilt då jag gör oförutsedda

rörelser med armarna eller axlarna. Sängen är min värsta fiende just nu - trots 

att den ger mig vila. Den ger också smärta under småtimmarna och jag kan inte

vända mig i sängen utan att resa mig upp först och börja om så att säga. Jag kan

inte klä på och av mig utan besvär, ibland måste jag ge upp för en stund då det 

gäller överkroppen. Att använda armarna ovanför midjan är ibland omöjligt, att lyfta

något på den höjden ÄR omöjligt mestadels, hänga tvätt, torka skåp, tvätta håret,

putsa fönster, ja listan kan göras lång på det som inte går. Men värst är nästan de

gånger man reflexmässigt rycker till eller lyfter upp. Då svartnar det i ögonen...

Ja, ni kan ju googla på frusen axel så ser ni, det ÄR hemska smärtor. Jag har ju den

fantastiskt ovanliga turen att det började på andra axeln ganska snabbt efter att första

börjat (3 månader?) så jag har svårt med BÅDA samtidigt. För det första är det bara

en av tio som får på båda sidorna och oftast har den första läkt ut redan då den andra

i så fall börjar krångla. Jag har tur som vanligt. Här har inte varit en förkylning på flera

år! HÄR får man svåra artroser, svåra artriter, aggressiv gråstarr på båda ögonen, dubbla

frsena axlar och ja alla dessa saker jag inte nämner. Det MÅSTE vara chocken och

sorgen som satte sig så till slut. EN sak som däremot blivit väldigt mycket bättre de

senaste månaderna sedan jag fick öka dosen på Levaxin, är sköldkörteln (som nog

tyvärr hunnit orsaka ocksså en del av mina sjukdomar innan) Är numer i a f piggare,

vaknare, mer klar i huvudet, mindre deppressiv och har mindre tyngdkänsla. Bubblan

runt huvudet har spruckit upp lite. Jag var riktigt dålig i hypotyreosimen ett tag där. Tur

det till slut var en läkare som fattade den biten. Nu är det bara resten kvar. För ni ska

inte tro att det finns någon chans till inbillning i något av mina problem i kroppen. 

Om det vore så väl ändå. Men för mig är det fortfarande stora frågetecken kring

många provsvar, prover jag inte visste fanns innan. Ska också röntga axlarna för att

se hur stora skadorna är i dem, det verkar finnas rejäla förträngningar sa läkaren. Vad

det nu innebär. Jag hoppas jag slipper operera de också.

 

http://frusenaxel.se/

 

Okej. Jag jobbar i alla fall hårt för att inte bli ett med mina sjukdomar. Går på rehab för

basal kroppskännedom en gång i veckan, ska gå hos en sjukgymnast där också för

axlarna (får kortisonsprutor men de hjälper ju inte så vansinnigt mycket eftersom jag 

måste ju göra så mycket som jag inte ska ändå, jag är ju själv), äter naproxen mot

inflammationerna, går på sorgegruppen för den biten av måendet. Ska nu också börja

plugga på torsdag (trots att jag inte har någon bok - min syster kan nog låna den som

tur är, för här är den utlånad - och trots flera andra svårigheter som jag ska trotsa). Jag

hoppas på att huvudet hänger med något så när, antar att det inte går lika lätt som det

gjort alla andra år jag pluggat, att jag kan bli lite mer social av mig igen och att det ger

mig lite egen mening åt livet. 

Jag ser många ha det svårt nu, inte bara i världen utan också omkring mig. Är dock så

tacksam för mina tjejers mående nu och för att vi har varandra. För andra försöker jag

finnas till så gott JAG kan. Jag kan oftast inte hjälpa till med något praktiskt längre, men

jag finns verkligen som stöd och samtalspartner om det behövs och hoppas att det ger

något. Mina föräldrar är verkligen inte i bra skick nu och jag vet att det kan ske svåra

saker snart igen. Det ÄR tufft och svårt att se människor man älskar, lida och ha det svårt.

Mer än så vill jag inte lämna ut dem nu. Jag lider rätt mycket av att inte ha kropp nog att

kunna finnas till och göra saker lättare för dem och andra, men kan inte göra något åt det.

 

I morgon kommer en gammal klasskompis från grundskolan och hälsar på. Det är minst 

30 år sedan vi sågs och vi talades vid i telefonen i fredags. Kändes verkligen inte som

om det gått så lång tid. Ska bli riktigt roligt och spännande. Få se om vi känner igen

varandra över huvud taget. Märkte att vi var mycket på samma våglängd i alla fall, så

vi har nog mycket att babbla om. KUL!