Inte hade jag kunnat tänka mig att det kunde vara så underbart att

gå till tandläkaren! Men då den protes jag hade dök ner i toastolen 

och vidare ner i rören för flera veckor sedan, har maten varit ganska

enahanda och tråkig. Dessutom är det ovant och besvärligt med de

andra tänderna som liksom skaver i tandköttet. 

Tandläkaren var helt fantastisk måste jag säga. Han frågade om jag

någon gång fått någon diagnos eftersom tänderna började smula sig

sönder och samman redan innan jag var 30 år och då även andra i

familjen har/har haft samma problem med söndersmulade tänder så

beror det oftast på något som jag inte ens kommer i håg vad det hette.

Detta går nämligen i arv. Men bara det att han frågade gjorde att han 

kändes riktigt bra. Han ska dessutom skriva ett kostnadsförslag till

sociala (JAG har inte inkomst nog för tandvård) för han tyckte verkligen

att saker var felgjorda sedan tidigare. Jag har nog inte haft så stor

tur med tandläkare i mitt liv. Till nu. Det skulle inte ta mer än 2-3

veckor innan det är klart och det tackar jag för. Skönt att kunna le

ordentligt igen. 

 

 

Har varit väldigt folktomt här hemma ett tag nu. I och för sig har inte

jag varit lika mycket hemma så det har varit fart ändå. Men ibland

har det varit tomt. Äldsta dottern har verkligen fullt upp inför flytten

nu (får nyckeln till huset på tisdag), jobb, barn och allt däremellan. 

Fattar inte hur hon hinner och orkar. Yngsta dottern har varit här någon

gång då och då som hon brukar. Så gott att få kramas och pratas en

massa. Hon har också ganska fullt upp med studier (hon har ju för 

sjutton väldigt många ämnen med olika nivåer nu och allt det har hon

pluggat sig till under de här två åren med sorg, narkolepsi, reumatism

och en massa andra svårigheter!) Dessutom tränar hon mycket nu.

I onsdags fick jag besök av mitt f.d. dagbarn och tillika Christians bror,

den äldste av dem (på pappans sida). Blev väldigt glad, då det var

ett tag sedan. Nu kom han cyklande (med cykelhjälm som en självklar-

het efter farbroderns bortgång- han blev påkörd av en bil då han cyklade)

och hade en stor burk med bondsoppa, som han gjort på jobbet, med sig

till mig. Jag fick se tatueringen han hade gjort på armen som ett hedrande

av Christian. Bilden har Christian ritat förr och vi har den på väggarna

lite här och var i familjen och hos vänner (efter vår utställning om döden

och sorgen, som vi hade ett tag efter hans död). Men det är bara han som

har den intatuerad på armen också. Den var så fin och på något knasigt

vis ser det ut som ett självporträtt på ett komiskt vis, med skägget och

det glada grinet/smilet. Vi pratade en hel del också. Är så skönt att kunna

prata om saknaden och så med någon som känner lika. 

Något jag kom att tänka på och också sade till honom var att det gått så

otroligt bra för alla Christians syskon. De har varit otroligt starka och

tagit sig framåt i en ny tillvaro utan sin idolbror; jobb, studier, och allt

runt omkring. ALLA sex syskon! Vad stolt han skulle varit! Och ÄR! 

Samma kämparglöd som i honom själv då han levde. 

 

 

 

Jag har möblerat om helt i mitt sovrum och jag trivs så otroligt bra där

nu! Jag har ju inga armar att slita med så ryggen och benen fick dra det

mesta och allt gick skapligt bra. Fick ta många många pauser och det  

tog mig tre dagar med det sista pysslandet och iordningsställandet, men

det blev verkligen luftigt och mysigt. Dessvärre offrade jag ii och med

detta de senaste nätternas sömn mer eller mindre. För, trots att jag inte

tyckte jag använde armarna så måste jag ha spänt dem då jag tagit i,

för det gör verkligen vidrigt ont hela dagarna men värst på nätterna och

på kvällen innan jag äntligen somnar (vet inte hur jag ska ligga alltså).

Tydligen blir musklerna superirriterade och spända av de inflammationer

som är i axlarna och slemsäckarna där, även om man inte använder

musklerna. Så nu har jag varit så svullen om minst en av händerna och

det har stuckit som nålar ut i fingrarna. Dessutom har smärtan krupit

in i nyckelbenet på vänster sida. Det är så annorlunda mot till exempel

höften eller ryggen eller benen som har varit jobbigt i flera år till och

från. Den här smärtan bränner och molar heeeela tiden. Tänk dig det

dygn efter dygn och inget hjälper. Antar att jag måste skaffa en mitella

ändå och vila åtminstone vänstersidan lite ibland. För det går inte att

ha så här ont längre, att vara tvungen att profylaxandas för att härda ut

emellanåt, att nästan spy av smärtan som blir då jag råkar röra till armen

på ett obetänksamt sätt. Men jag MÅSTE ju också, eftersom jag är ensam.

Ingen kan serva mig. Å andra sidan borde jag tydligen inte ha trott att

jag kunde möblera om mitt i allt. Men hur i hundan ska jag kunna vänta

med det i kanske 1 1/2 år till??? Det blev bra psykiskt. Men jag behöver

kunna sova faktiskt. Blir så långa dagar då jag inte kan göra något 

speciellt heller, utan sällskap, svårt att koncentrera mig på pluggandet.

MEN, det är väl just pluggandet som tar mig igenom tiden, såå himla

intressant. Så otroligt givande! Så mycket som jag trodde jag bearbetat

och lärt mig tidigare men som inte förrän NU faktiskt verkligen faller på

plats. Jisses! Jag fattar verkligen vad min kompis menade med att den

är skitbra även för mig (och henne). Men det tråkiga är att man till just

den här kursen inte fått så mycket pengar, så ingen föreläsare kommer

och det känns lite futtigt med vad läraren själv kan ge. Vi får mest prata

i grupper och det har varit många som inte läst litteraturen, så jag har

fått ta stor bit där men det gör ju inget. Vid nästa tillfälle har inte JAG

läst, har inte råd att köpa den boken, det känns tråkigt eftersom det är

just litteraturen som ger något. Litteraturen är fantastisk. Och lärorik som

sagt. 

 

 

Nu är det Idol som gäller. Och i morgon börjar Så mycket bättre! Yes, 

äntligen något att se på lördagar!!!