Det känns att det närmar sig igen. Jag liksom sammanfattar året som gått.
Som en sorts nyår men helt utan firande. Mer som ett "före" och ett "efter"
- för andra gången.
Var det lika kyligt förra året vid den här tiden? Eller lika varmt? Sitter kylan
Var det lika kyligt förra året vid den här tiden? Eller lika varmt? Sitter kylan
inuti kanske? Har det redan gått ett helt år sedan vi började känna den där
oron, den där småångesten lite så där i bakgrunden av allt man gör? Som
trycker sig fram, med den enorma kraft som bara sorg kan göra och skymmer
resten av det man har i sitt liv, ibland. Jag tror mig emellanåt att kunna
hantera det där väldigt djupa i sorgen och saknaden nu för tiden, men då
det trycker sig fram så där utan varning hjälper ingen erfarenhet, ingen
tid som gått, inget av allt man har lyckats skapa efteråt, ingen kärlek till
alla de älskade jag har i livet än. Inget av det hjälper just då, det gör lika
förbenat ont i alla fall. Det är snart TVÅ ÅR sedan jag träffade min son sist!
Tänk er att sakna någon så länge, blir det bättre efter ett år, två år, över
huvud taget? Nej, jag tror inte det. Speciellt inte om man vet att man ALDRIG
mer kommer att träffa personen i detta liv. Det gör ONT! Så ont!
Tårar som inte redan gråtits kommer fram vare sig jag vill eller inte. Tårar
som andra kanske tyckt sedan länge att man inte skulle gråta, "du måste
gå vidare!". Jag ska säga er att jag har redan som en stor klump i halsen
av tårar jag hållt inne! Miljoner tårar. För det är MIN SON som är borta, det
är en fjärdedel av MIG som försvunnit, det är ett hål som aldrig kan fyllas av
någon annan människa - han har ju vuxit i min mage i nästan nio månader.
Jag pratade med honom redan då han började spritta inuti min kropp. Jag
sjöng så många sånger och kände sådan mening med livet, långt innan han
kom ut ur mig. Sådan total kärlek föddes samma dag han kom. Vi fortsatte
känna den kärleken under alla år - trots svåra saker som hände både honom
och mig - vi hade alltid varandra. Och vi visste båda två att det var så. Ändå
känner jag det som (precis som alla andra som förlorat ett barn känner) att
jag inte visade kärlek nog, jag vill få en sista chans att riktigt få pränta in i
honom hur mycket jag älskade och älskar honom. Men jag vet ju - han visste.
Ändå saknar jag alla de samtal som avslutades med just de orden: "Jag älskar
dig gubben!". "Jag älskar dig morsan!" - eller tvärtom. De samtalen hade vi
nästan varje dag. Särskilt de senare åren. Det var tider som var svåra, då
samtalen var mer sällan, då ingen av oss hade orken eller möjligheten att
prata med varandra. Så som det är för alla ibland. Jag måste inse det, att
jag inte kunnat göra annorlunda, att det inte bara hängde på mig och VÅR
kontakt, det fanns fler personer i hans liv.
Självklart känns det fortfarande att han saknas mig enormt! Vi var ju mor
och son! Ända sedan jag var 17 och han låg i min mage...
Det finns tillfällen då jag tänker extra mycket på honom och hösten är nästan
den starkaste tiden. Lukter, ljus, solen mellan husen (rakt mot min altan), viss
mat (måste göra kroppkakor till hans ära snart), musik (som jag först nu kunnat
börja njuta av igen, bitterljuvt) och bilder. Det är inte alltid det gör mig ledsen,
det kan få mig att skratta och känna ömhet också. Sorg blandad med kärlek.
Idag delade hans äldsta bror en bild i Christians minnesgrupp på FB. Han hade
fått tatuerat Christians teckning på armen. MED siffror och allt. Det var sååå
FINT!!! DÅ kom tårarna sprutande. Dels för chocken att plötsligt se bilden DÄR,
dels för att han hade GJORT det, dels för att jag kände sorgen och stoltheten
(över sin bror) i hans tatuering, dels för att någon delade något i gruppen, som
annars är så tyst och tom. Han skulle komma förbi och visa den någon dag.
Jag tänker också så många knäppa (kanske) men tröstande tankar om att
Christian, och hans gudfar och farfar fiskar och skrattar en massa ihop där de
nu är. Jag MÅSTE tro så. Jag MÅSTE tänka så. Det hjälper lite om jag tror att
han har det bra där. Om man ändå kunde få veta det på riktigt. Kanske en dag...
