Har du hört låten "Den stora dagen" med Vikingarna? Klart du har!
Kan nog inte räkna alla gånger jag gråtit till den låten sedan den kom
Annars länkar jag och presenterar texten här inunder, i dag. Varför?
Jo, jag funderar så mycket kring ensamheten som blir för många då
de blir äldre. De behöver inte ha ETT DUGG att göra med hur man varit
som människa och mot andra tror jag. Det kan vara ren "otur" på
något vis. Har du från början en begränsad storlek på släkten så blir
det ju inte direkt FLER släktingar då man blir gammal (vad nu det
ordet står för, men här står det för "i ålder gammal"). Jo, små, små
barn kan där finnas i massor, men de kan ju inte av sig själva ta sig
till en gammelmorfar eller gammelfarmor.
Om det dessutom är den tid vi lever i NU, med dessa otroligt stressiga
krav på de arbetsföra och den generation som nu ska till at ordna sina
hem och familjer och karriärer.
MEN, det kan också försämras av att man själv, som den äldre, orsakar
avstånd, genom dömande, nonschalans, bitterhet och så vidare. DEN
kombinationen blir aldrig bra. Båda generationerna måste vara ödmjuka
och möta och förstå varandra och varandras liv. Förstå samhället som
var och samhället som är. Då finns en MÖJLIGHET att kunna få till
möten, känna samhörighet och kärlek. Då kan det bli besök och träffar
då det går, då det finns tid och plats och ork. Och för att man vill.
Då man applicerar detta i texten från "Den stora dagen" NU, så blir det
sorgligt FRÅN BÅDA HÅLL. Där finns missade möjligheter till att riktigt
uppleva "sina rötter", till att få känna sig som det lilla barnet mer, eller
som den vuxna vuxne, till att få dela med sig av sina tankar och känslor
åt båda håll. Jag tror det finnas mycket mycket dåligt samvete och
ångest i att inte hinna/kunna/orka hälsa på sina äldre släktingar. Och
vilken enorm ensamhet för de äldre, som planerar, bakar, kokar kaffe,
dukar, ser fram emot besöket!!! Någonstans måste vi bry oss mer om
varandra. Hur det än varit. Hur mycket vi än har. Hur framtiden än anas
se ut. Men i stället för att ta det som krav, se det som en möjlighet, en
chans du aldrig får tillbaka. Vi är alla i de där olika stegen under vårt liv.
Vi kommer alltid att höra ihop med blodsbanden i en familj, men det där
som får oss att verkligen höra ihop är allt det där vi väljer att göra
eller inte göra - med och för varandra. Allt det där vi väljer att säga/visa
och inte säga/visa.
MEN, som jag skrev, ibland sinar bara helt enkelt släkten ut...
DEN STORA DAGEN SONGTEXT
En gammal kvinna går omkring och pyntar i sitt hus
Idag är det hennes stora dag.
Hon har köpt kaffebröd och tårta
som smyckats med små ljus
och en likör av bästa slag.
Och när hon lägger på en duk, den finaste hon har,
så ringer det på hennes telefon.
Hon blir glad och lyfter luren och hör rösten på en karl,
hennes allra yngsta son.
Jaså, säger Du det, Du kan inte komma från,
Du tog fel på vilken dag det var.
Nej, det gör ingenting, om det är något, bara ring,
för jag finns ju här var dag.
Hon tar fram finservicen, den med små violer på,
en kopp har visst en gång gått i kras.
Men hon tänker att det gör nog ingenting,
vi blir så få på mitt årliga kalas.
Och när kaffet kokar upp så ringer det på telefon,
och hon glömmer allt och springer därifrån,
och på ett ögonblick hon mister något av sin illusion
när hon hör sin äldste son.
Jaså, säger Du det, Du kan inte komma från,
Du tog fel på vilken dag det var.
Nej, det gör ingenting, om det är något, bara ring,
för jag finns ju här var dag.
Flera timmar drar förbi och dagen blir till kväll,
en trött gammal kvinna somnar in.
Hon har stått där hela daÆn och väntat sina barn
vid sin blommiga gardin.
Hennes kaffebröd finns var och tårtan där den står,
den visar hur barn kan överge.
Och när dottern ringer finns det inget mer att förstå,
då har ljusen brunnit ner.
Jaså, säger Du det, Du kan inte komma från,
Du tog fel på vilken dag det var.
Nej, det gör ingenting, om det är något, bara ring,
för jag finns ju här var dag.
Idag är det hennes stora dag.
Hon har köpt kaffebröd och tårta
som smyckats med små ljus
och en likör av bästa slag.
Och när hon lägger på en duk, den finaste hon har,
så ringer det på hennes telefon.
Hon blir glad och lyfter luren och hör rösten på en karl,
hennes allra yngsta son.
Jaså, säger Du det, Du kan inte komma från,
Du tog fel på vilken dag det var.
Nej, det gör ingenting, om det är något, bara ring,
för jag finns ju här var dag.
Hon tar fram finservicen, den med små violer på,
en kopp har visst en gång gått i kras.
Men hon tänker att det gör nog ingenting,
vi blir så få på mitt årliga kalas.
Och när kaffet kokar upp så ringer det på telefon,
och hon glömmer allt och springer därifrån,
och på ett ögonblick hon mister något av sin illusion
när hon hör sin äldste son.
Jaså, säger Du det, Du kan inte komma från,
Du tog fel på vilken dag det var.
Nej, det gör ingenting, om det är något, bara ring,
för jag finns ju här var dag.
Flera timmar drar förbi och dagen blir till kväll,
en trött gammal kvinna somnar in.
Hon har stått där hela daÆn och väntat sina barn
vid sin blommiga gardin.
Hennes kaffebröd finns var och tårtan där den står,
den visar hur barn kan överge.
Och när dottern ringer finns det inget mer att förstå,
då har ljusen brunnit ner.
Jaså, säger Du det, Du kan inte komma från,
Du tog fel på vilken dag det var.
Nej, det gör ingenting, om det är något, bara ring,
för jag finns ju här var dag.
