Såg en film. Kände. Kände igen. Tänkte. Tänkte: vilka otroligt starka
syskon han har, min Christian. Som inte krypit ihop och bara skrumpnat.
Som inte har låtit sorgen förvandlats till hat. Som inte tagit ut alla känslor
på andra. Som inte glömt bort varandra.
Som fortsatt och fortsätter att kämpa. Som försöker hålla ihop och ge
varandra kärlek, omtanke och förståelse. Mitt i alla sorg.
Det såg ut att gå snett ett tag, men det verkar verkligen ha blivit så att
hans syskon klarat av detta. En sådan sorg som vi drabbades av, hade
ju inte blivit bättre av att även vi splittrades. Vi har ju redan förlorat så
mycket! Och ALLA kämpar SIN kamp, har SIN sorg och känner samtidigt
att de kan förstå den andres kamp och sorg.
Du skulle varit stolt Christian!