"Där nere vid solstrålens slut, mitt emellan träden, skymtar lite från ett hus. Ett rött hus med vita knutar och spröjsade fönster, väldigt idylliskt. Där bodde vi under flera år, du och jag, Christian och sedan också tjejernas pappa och en nyfödd lillasyster. Just därifrån har jag så mycket minnen med dig gubben. Det var en tid då du var i samma ålder som din systerson är i nu och jag tror att just det gör att minnena från då och där blir så starka för mig - han påminner ju så ofantligt mycket om dig, samma utseende, stil, färgval, frågvishet, fundersamhet, sprallighet, skratt, kärleksfullhet, omtänksamhet, ja samma ALLT. Så klart att det påminner då. Även om han naturligtvis också är just han. Så som du var du. Det gör mig så otroligt ont att inte få rå om dig någonsin igen. Det börjar verkligen gå upp för en att du inte kommer tillbaka. Jag tror att de som inte varit med om att förlora ett barn tror att det borde blivit lättare nu när det gått 1 år och 8 månader, men om det ändå vore så enkelt. JAG visste inte heller innan, hade aldrig kunnat ana, sådana tankar klarar man inte av att komma i närheten av om man inte tvingas uppleva det, det gör för ont. Det finns de som fattar att varje sorg är olika, bra så, så långt hade jag också förstått. Men att tiden skulle stanna samtidigt som den flyger iväg, att sorgen inte lättar utan djupnar under lååång tid kanske till och med många år, att det varje dag skulle komma nya tankar, nya minnen, nya frågor, nya funderingar och nya helvetes kval och skuldkänslor. Allt det kunde jag inte på något vis ha vetat eller gissat mig till INNAN. Inte heller att allt går i vågor, där vågorna är lite mjukare ibland, precis så man börjar slappna av och flyta med och kanske till och med simma några tag. Och så tar det i och vågorna blir höga och djupa på samma gång och tårarna sprutar eller andningen tar emot. Allt på en och samma dag eller timme eller vecka. Kunde inte vara beredd på det. Varje gång någon går bort, i ens närhet eller någon stor kändis eller vid något svårt brott eller sjukdom, då går det per automatik en tanke åt dig. Jag brukar tänka att nu får du ta emot en till där uppe eller där borta i Nangiala. Sjukt va? Men det vet du ju redan, jag "säger" det ju till dig. Det händer så ofta nu tycker jag, fler och fler går bort unga också nu. Det känns skrämmande. Men inte lika skrämmande som vetskapen om att du faktiskt ÄR borta känns, inget klår det!"
Det var ett par veckor sedan jag skrev något här. Dels har jag inte hunnit, dels har jag inte haft ork, dels har jag varit så full i huvudet och själen att jag inte kunnat formulera mig om jag försökt. Det blir så ibland. Men jag kom i alla fall in på högskolan! :-D Börjar 31 augusti och går till och med vecka 17 nästa år. Det blir väldigt spännande och jag håller verkligen tummarna för att jag får med mig huvudet tillräckligt för att göra detta. Har fått Levaxindosen korrigerad, då den låg lågt vilket påverkar vakenhet och hjärna eftersom sköldkörteln (den del jag har kvar) inte producerar tillräckligt själv, och hoppas att jag ska vara lite piggare när skolan startar.
Det har nog varit den tuffaste tiden i mitt liv då det gäller fysisk ork och hälsa. Att inte kunna göra saker för att kroppen inte fungerar och för att den protesterar och gör väldigt ont på sina ställen, det får mig naturligtvis att bli orolig för hur det ska bli då det gått ännu ett år eller två eller så. Det kom så plötsligt. Jag var inte beredd. Jag är ju den som klarat ALLTING själv i så många år, ibland på rena envisheten och viljan men det har gått. Att bli 20 år äldre på ett år ÄR inte något man kan vara beredd på, jag var det i alla fall inte. Kanske vore det annorlunda om primärvården var bättre, mer som den skulle, men med läkarbrist, kunskapsbrist hos de läkare som finns och dåligt med tid och intresse för patienterna så är det inte lätt att vara sjuk eller svag. Är bättre inom specialistvården, på lasaretten. Där jobbar de häcken av sig men ställer ändå patientens väl och ve först, trots liten lön. Hur som helst är det illa då hoppet om ett skapligt normalt liv börjar dra sig ut åt sidan. 54 år borde inte vara någon ålder! Jag är ju till och med bara 53 (än så länge) hehe.
Nåja, jag kämpar på. Livet har varit tufft med mig. Men det måste ju finnas en mening även med det. MÅSTE!
