Händelserik början på året? Ja, i alla fall här och i jämförelse med
all den "dö-tid" (ursäkta min hemska ironiska humor) jag levt i de
senaste veckorna. Eller?
Jag försov mig i morse, med en hel timme, då jag skulle till psyko-
logen och prata. Som jag sett fram emot det och så försov jag mig!
Men jag hann slänga på mig och i mig och med mig, så jag kom dit
precis i tid - trots helt nya busshållplatser, bussbyten och busstider.
Oerhört förvirrad och okoncentrerad började vi vårt samtal och tråden
tappades med jämna mellanrum (så typiska tecken på depression),
men det blev bättre och bättre (hon är skitbra) och alla de där sakerna
som jag "redan visste", "redan kunde" och "redan förstod" blev plötsligt
nyheter just för stunden i alla fall. För all kunskap och allt jag lärt mig
förstå om mig själv och livet och så vidare placerades mitt framför
näsan på mig och kändes nya och fräscha IGEN. Antar att hur mycket
man än jobbat med sig själv, hur mycket man än har erfarenheter från,
hur mycket man än hört och förstått tidigare, så behöver man en liten
påminnelse - särskilt då man ramlat så långt ner och inte orkar "gräva"
så långt in i hjärnan/själen - för att SE allt igen. Någon som refererar åt
en, visar kopplingar, lösningar och förstår. Vi gjorde en deal att hon ska
vägleda mig mot mitt mål att bli mindre isolerad, mer social, släppa på
kraven och att våga ta för mig för egen del. Att skapa mig ett liv. Hon
vill också att jag ska få mer hjälp med smärtproblematiken, så hon skulle
skicka mig till arbetsterapeut och sjukgymnast (eventuell basal kropps-
kännedom där man kan lära sig använda kroppen på rätt sätt för MIG).
Hon kontaterade också att jag låg skyhögt på nedstämdhetsskalan, högt
på ångestskalan och att jag har skyhög tolerans (alldeles för mycket alltså).
Tell me something new! Men det är ändå bra att se på det utifrån, bra kan
då bli dåligt för mig och tvärtom nästan. Fick ett schema att fylla i tills
nästa vecka, då jag ska dit dagen innan operationen.
Dessutom gick hon in i mina journaler och såg att prover som togs innan
jul hade visat kraftiga infektioner med både streptokocker och stafylokocker!
Det var mycket möjligt att detta orsaker led- och muskelsmärtor, förutom
kortisonstoppet. Så att jag varit/är så totalt slut och så hängig över jul
var inte undra på. Fick ordentlig antibiotika; "Herracilin 1 g, 3 ggr/dag i 10
dagar". Så jag hoppas så nu att det ska göra någon skillnad på värken.
Då jag kom ut från henne och satte på mobilen, såg jag att någon ringt
mig 5 gånger från samma nummer och jag tyckte numret -åtminstone
riktnumret- var bekant och kollade upp det. Då var det morbrors kvinna
som ringt och då jag ringde upp fick jag tyvärr beskedet jag fruktade, att
morbror gått bort. Han hittades igår i sin soffa efter att inte svarat på ett
par dagar. Man hade försökt att få tag på mamma och mig redan går, men
inte lyckats (?). Så jag fick lämna budet till mamma att hennes bror inte
fanns längre och hon blev ledsen naturligtvis. Mest för att det nu inte
fanns någon chans kvar att få lära känna sin bror bättre igen, och för att
han var den sista hon hade kvar förutom mig och syrran. Han hann precis
fylla 70 år (på annandagen). Jag hade ett långt samtal med honom 2 dagar
innan julafton, jag visste att han inte alls mådde bra, han pratade om sina
orkesterkompisar och att det var bara 2 kvar, med honom, av de 5 som
varit med i bandet. Hans granne hade också gått bort någon vecka innan
helt plötsligt. Han hade djupa tankar kring livet och verkade lite ha gett
upp allt. Han kom aldrig riktigt igen efter att hans (och mammas) mor
- min mormor - gick bort för 3 år sen. Eftersom han hittades ensam i sitt
hem utan uppenbar dödsorsak så skickas han till rättsmedicin för obduktion,
så som de gjorde med Christian, så det dröjer lite innan vi vet vad han
dog av.
Mamma frågade "Kan vi fixa det här du och jag?". Jag motfrågade om hon
ville att jag ska vara hennes mun och öron igen och det var precis det hon
var ute efter. Lilla mamsingen. Klart jag hjälper henne! Hon kan ju inte,
och det är ju mamma som är arvinge. Det är en delatt ordna efter någons
bortgång som ni vet. JAG vet. Och syrran har precis börjat ett efterlängtat
och nytt jobb som bibliotikarie så hon KAN ju inte. Dagarna är nog långa
åt henne ändå.
Det är väldigt tunt med släkt kvar nu. Tunnas ut. Så sorgligt! Jag hade så
många då jag var barn och ung. Gammelmormor och gammelmorfar, och
en massa äldre syskon till dem, mor- och farföräldrar, fastrar och morbror
EN kusin. Släkten var både ung och gammal, barn föddes tidigt och de äldsta
blev riktigt gamla. Men nu har jag bara 2 fastrar och bara en av dem fick barn -
alltså EN kusin. Morbror fick inga barn. Har tänkt att Cia och jag skulle åter-
uppbygga släkten igen med våra vardera 3 barn. Nu har jag bara 2 kvar. Blir
aldrig farmor. Men TVÅ barnbarn har jag fått i alla fall. Sakta men säkert ska
vi nog få till en liten "släkt".
Ja, nog är det händelsefullt allt. Jag önskade att det inte bara var så mycket
sorg och sjukdom. Men vi får ju inte välja, så jag måste försöka finna menin-
gen med allt och med livet/existensen ändå....