I dag gjorde sig livets förgänglighet tydlig igen. Av någon konstig
anledning vaknade jag halv 7 i morse. Inte kissnödig eller något,
utan jag bara vaknade denna för mig udda tid. Gick ut och satte mig
och tände en cigarett. Det var tyst på gården. Helt plötsligt kommer
en ambulanskille springande över gården och rusar in i porten snett
bredvid min altan, 2 ambulanser kom snabbt inåkande på gården och
den förste mannen kom ut och dirigerade in de andra 3; in där nere
till vänster. De hade hjärtstartare och en massa annat med sig in, Nå,
jag ville inte verka nyfiken så jag gick in och la mig igen och sov snart.
Vaknade efter 2 1/2 timme igen och går ut efter intag av mediciner.
Ammie kommer gående och då hon är framme säger hon att likbilen
står bredvid huset. Jag hörde att en bil kom, men såg den inte. Förstod
då att det inte gått att rädda mannen bredvid. Det kändes väldigt tungt.
En storväxt herre, kanske tio år äldre än mig, gick alltid sakta, sakta
med käpp då han hade problem med värk och hjärta. En mycket vänlig
och glad man, då jag flyttade hit sa han; "Välkommen till en bra gård!
Här hjälps vi alla åt" Det gjorde väldigt mycket faktiskt, man kände sig
välkommen. Han bar på ett stort kors och brukade hjälpa folk i andra
länder med att åka dit med insamlade saker. Höll sig mycket för sig
själv, precis som jag. Det känns väldigt sorgligt, kommer vara ett stort
hål efter honom på gården. Som närmsta granne brukade vi heja på
varann och småprata lite då och då. Han älskade att bada och frågade
allti mig om jag varit och badat något. Många gånger satt han själv
vid sin grill på hörnet och grillade en massa och så kom det en hög med
människor och åt tillsammans med honom. En intressant människa.
Vila i frid Sören!
Det har varit några dagar efter operationen då jag haft någon sorts
spärr och inte kunnat skriva. En del kan bero på saker jag HAR skrivit
om precis, som om automatspärren slog in då något obearbetat kom
till ytan. Nåja, efter disskussioner med nära och kära kan jag lägga
det åt sidan nu och "öppna upp" igen, tror jag. En del beror också på
att det gjort så pass ont i foten OCH i rygg, höfter och ben då jag varit
tvungen att sitta med foten i högläge så mycket. I vanliga fall måste
jag ändra läge och röra på mig hela tiden för att inte få värk. Har också
hunnit med en omgipsning. Ingen hade talat om att om jag inte höll
foten i högläge det första dygnet så svullnar foten och gipset som inte
hunnit torka då blir för stort, vilket skedde i mitt fall. NU vet jag, så efter
omgipsningen var jag jätteduktig på att sitta som jag skulle. Det gör
fortfarande ont, men inte hela tiden, och gipset ska sitta till på fredag
åtminstone. Då ska jag på återbesök, stygnen ska tas och så får vi se
om jag slipper undan gipset.
