Det blev en konstig jul min son. Ingenting är sig likt. Absolut ingen-
ting. Jag saknar dig så det gör fysiskt ont. Ja, jag har skrivit det förut,
jag har känt det många gånger, men just idag känns det ännu mer.
Du var med mig på datorns skrivbord då jag satte mig ned med lite
julmat på en tallrik framför Kalle Anka. Men jag kunde inte höra dig
äta maten på ditt vis som lät så gott. Jag kunde inte skratta åt dig
då du skrattade åt de gamla bekanta filmerna. Jag kunde inte disku-
tera vilken NY filmsnutt det skulle bli i år, men jag vet att vi skulle
gissat rätt både du och jag. Jag kunde inte njuta av att se dig gå och
hämta mer och fylla på julmusten eller julölen. Det fanns bara ett enda
stort hål! Ett hål, ett tomrum, som gör ont och fyller hela kroppen. Hur
kan tomrum, hål göra så ont??? Det ska ju egentligen vara "ingenting".
Förra årets jul var den första efter att du gått bort. DÅ var man i chock
fortfarande. DÅ samlades vi många hos mig och hos Louise och hade
en efter omständigheterna väldigt fin jul. NU, i år, känns smärtan och
tomheten mycket mer, mycket värre. Trodde ändå inte att jag skulle
tycka det var så tufft. Men jag har hafy hela dagen ensam och har då
naturligtvis haft mycket tid att tänka och tankarna har på ett naturligt
sätt gått just till dig Christian. Det brukar ju ha varit du och jag på jul-
aftonen, fram till kvällen då tjejerna kommit från sin pappa. Men idag
var inte ens du här. Men dagen är slut nu och snart är julen också slut.
Det är tråkigt att vara en som saknar vardagen, har alltid, alltid älskat
julen och tiden före. Nu är det som om varken kropp eller själ har den
styrkan kvar att ordna och förbereda, springa runt och hitta på tok. Jag
har alldeles åt skogen för ont! För ont i själen. För ont i kroppen. Bara
dagens bestyr (hade sånt kvar till idag eftersom jag fick lov att åka akut
och hjälpa mamma då hennes man ramlat och fick en stor spricka i lår-
benet och fick lov att opereras. Eftersom mamma inte klarar sig själv
alls pga sin demens så var syrran där först i drygt ett dygn och sen tog
jag över söndag till tisdag. Det går inte att förklara för någon som inte alls
vet hur det är med dementa och särskilt hur det är med mamma. Så rädd
för så mycket, så totalt hjälplös, så ovetande om att hon förstör för sig
själv med sitt humör, sin ilska, sitt huggande på maken. Hon vet ju inte!
Hon minns inte. Hon kan börja om med samma fråga i slutet av en me-
ning som hon ställde i början. Hon frågar samma sak varannan minut i
timme efter timme, hela dagen ända tills man lägger sig. Hon blandar
ihop allt, och då blir det nya storys och frågor och så börjar det om, om
och om igen. Så kärlekstörstande och lyckligt ovetande om att hon tidigare
gjort det ganska omöjligt att ge och känna så med henne. NU slösar jag
hur mycket kärlek som helst på henne. Tycker så fruktansvärt synd om
henne. En liten fågelunge. Efter ett dygn är man slut. Efter två dygn är man
nästintill förtvivlad, och totalt tom och färdig. Och är sedan båda hemma
och det blir det där gnabbandet (han anstränger sig inte längre, han orkar
väl inte, så det finns ingen värme från hans sida och det är ju just det och
just nu det skulle behövas för att det ska bli lugnt), då vill man bara springa
där ifrån emellanåt.
Så då jag kom hem igår så var jag redan slut så det
räckte och hade julstöket kvar, städningen ogjord, och så skulle jag iväg
till Louise och Peter på kvällen, på uppesittarkväll. Men det gick bra och
vi hade verkligen jättemysigt. De hade gjort, och gjorde då vi var där, små-
plock av alla de slag; krustader med hot jalapenoost och vindruva i (magiskt
gott och jag förstår inte att någon kunnat komma på den kombon), röra med
fetaost och nåt, röra med blåmögelost och nåt, olika kex, vindruvor, saffran-
fudge, kokostoppar, glögg och allt vad där var. Då Nataniel var hos sin pappa
(hade helt missuppfattat allt, haha) blev det mycket fokus på lille Buster. Oj
vad fort det går! Han flinar och bubblar/babblar/mimar för fullt då jag pratar
med honom och huvudet går får ena hållet till andra heeela tiden. Lampor är
väldigt intressant. Men han gillade inte särskilt mycket att vi spelade Bingo-
lotto. Och vi vann ju inget heller så han hade kanske rätt. Eller nja, spännin-
gen är ju halva grejen. Förra året vet jag att jag vann presentkort 1000 kr på
Clas Ohlson mitt i allt kaos och chocken. I år vann ingen av oss. Men vi hade
en väldigt mysig uppesittarkväll
Upp
