Nu var det verkligen länge sedan jag skrev här. Var min yngsta dotter som påpekade

att jag borde skriva igen. Har varit en märklig tid sedan sist. Har tagit emot att "dela 

med mig" av mig och mitt elände på något vis. Tröttnade själv på att det alltid kom

något nytt negativt, att det aldrig fick vara bra. Då jag psykiskt började må bättre, då

sorgearbetet börjat komma framåt lite mer - ja då började ALLT i kroppen att fullkomligt

rasa. Jag kämpade för att hitta glädjeämnen och meningen med mitt liv och gladde mig

också ofta- jag ÄR ju rik på det viset. Det dröjde aldrig länge förrän något slog undan

benen på mig, om och om igen. Åter igen drogs jag innåt mot "isoleringslandet". Fast

nu var det ännu värre utan att jag förstod det. Jag slutade berätta hur jag mådde, sa inte

något till någon om min oro och sakta stigande känsla av att något var riktigt fel. Så slut

i kroppen, så svag och trött kunde man inte vara om det inte är något som är fel. 

Och i takt med att jag slutade berätta så kändes det knasigt nog som att jag var mindre

"jobbig", som att jag skulle vara lättare att tycka om och så vidare. Jag tyckte mer och

mer att jag inte ville oroa mina nära och kära. Och då alla sjukdomar och undersökningar

började ta fart så kändes det så BRA att inte berätta om allt. Att inte göra folk oroliga i

onödan blev en sorts utmaning och jag kände mig så nöjd, utan att märka att jag blev

enormt isolerad på kuppen. Jag hade ju ingen att dela oron med, rädslan, uppgivenheten.

Men jag slapp också alla välmenande men dumma kommentarer, slapp känna det som

att man inte orkar med mig och mitt mående mer, slapp känna det som om folk säkert

tyckte att jag var inbillningssjuk, gnällig eller enbart psykiskt dålig.

Helt plötsligt en dag fick jag mig en rejäl utskällning, en otroligt besviken anhörig som

var så arg och ledsen och besviken för att jag INTE berättat. Jag fick höra att jag minsann

skulle vilja vetat, att det inte gick att lita på mig om jag inte berättade, att jag borde förstått

det efter det som hände Christian och hur vi kände då. All min omtanke om andra var

alltså helt fel!!! Och det var ju det. Det blev ju det. Det låg otrolig kärlek bakom att jag

inte ville oroa förrän jag VISSTE saker och ting säkert. Det blev som en chock för mig

att upptäcka att

jag så snabbt (redan 2 1/2 år) efter sonens brotgång kunde glömma vikten av att berätta,

så att OM det skulle hända att någon går bort, så behöver man inte grubbla och ha fler

obesvarade frågor än nödvändigt. Man får chansen att ge det man kan av sig själv, så

man kan känna det sen i stället för att vara ledsen över att man inte hann då man inte

visste - alltså det därr lite extra. NÅJA, nu är det ingen som ska dö här, vad jag vet, men

läxan är ändå densamma. Och den glömde jag bort i min stolthet över att "klara mig själv"

i det oroliga och jobbiga.

Och precis här...precis nu...gick luften ur mig så jag orkar inte skriva mer idag. Undrar om

jag korrekturläser detta i morgon och får en chock. Men i så fall får jag ändra då, för NU

ska jag gå och sussa...