Det har snart gått 1 1/2 år sedan du gick bort gubben. Fatta!!! 1 1/2 år!!! Ändå ser jagdig komma uppför den lilla trappan in på gården då och då. Du tar stora kliv uppför och går med raska steg mot mig medan du plockar ur hörlurarna och stoppar dem i fickan tillsammans med mobilen. Skulle du varit levande så skulle du flina brett och omfamna mig i den varmaste famn jag vet. Det skulle dofta underbart av nytvättade kläder och manligt rakvatten. Vet att ingen som var så renlig och noga dom du. Riktigt typisk Jungfru. Och jag skulle vara så stolt över dig och så glad att du var här och hel. Nu är det ju inte så längre. Det blir så snopet när jag först ser dig ta kliven uppför trappan som vanligt och så är du helt plötsligt upplöst i tomma intet. Varför spelar hjärnan mig så elaka spratt? Fsst å andra sidan vill jag aldrig glömma bilden avdig från då du verkligen log så där mot mig så moderskärleken flödade av stolthet. Men gud vad jag saknar dig!!!
